Glitter och buskis

av Lasse Garoff

Det är glitter och paljetter och buskis och allsång på Svenska Teaterns stora scen när de bränner av med hitmusikalen Mamma Mia! med musik av ABBA-killarna Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Det är nu en gång så att Skillnadsgatan inte är Broadway, men bara man stryker de förväntningarna så går det att låta sig roas av föreställningen, skriver Lasse Garoff.

Popmusik kan vara fantastisk, och de stora popbanden delar ofta en gemensam nämnare: de har inga enkla låtar. Beatles tidiga trallvänliga treminuterslåtar är överraskande komplicerade (för att inte tala om de senare årens mästerverk), Queen hade både Freddy Mercurys häpnadsväckande röst och en låtskrivarensemble som flyttade popmusiken gränser långt ut i progrockens terräng. Och ABBA – forget about it. De är det svenska låtskrivandets zenit, kristallklara röster och livsbejakande riffar laddade med känsla och längtan. Och svårt som fan att leverera.

Handlingen i Mamma Mia! är bara en minimal ursäkt för att få hänge sig åt låtarna. Tjugoåriga Sofie (Lineah Svärd) ska gifta sig, och bjuder in sin mamma Donnas (Mia Hafrén) tre ungdomsflammor (Riko Eklundh, Kristofer Möller, Vallu Lukka) till bröllopet för att slutligen få reda på vilken av dem som är hennes pappa. Donna vet inte om att karlarna blivit inbjudna, och karlarna vet inte om att de kanske är Sofies pappa.

Det vankas klassisk fars med hemligheter och förställning, där komiken bygger på att publiken vet mer än karaktärerna och på ett rågat mått sexuella anspelningar. Handlingen som utspelar sig på en idyllisk ö i den grekiska skärgården känns något anakronistisk i eurokrisens tider, men det är knappast centralt för föreställningen.

Popmusikal är en krävande genre som lever och dör med sin lätthet. Därför är det ett våghalsigt spel av Svenska Teatern att sätta upp just Mamma Mia!. Med vissa undantag (Riko Eklundh har en fräsch och lätt utstrålning under sina sångnummer) saknar de finländska skådespelarna förutsättningarna för att röra sig obehindrat på scenen samtidigt som de levererar krävande låttolkningar.

Ansträngningen blir plågsamt uppenbar i deras röster och rörelser, koreografin blir operalikt stel. Det är ett problem för en föreställning som borde skapa illusionen av en lätt och sorglös lek. Jag är medveten om hur svårt det är att få det svåra att verka lätt, men dessvärre är det så det borde göras.

De svenska kollegerna, med Lineah Svärd i spetsen, har däremot en gedigen musikalutbildning bakom sig, vilket märks tydligt i deras scenutstrålning. Svärds röst äger en naturlig auktoritet i låtarna, och kören lyfter många låtar där solosångarens röstresurser tryter. För föreställningen är den svenska kompetensen oumbärlig, men jämförelsen blir inte särskilt smickrande.

Mamma Mia! låter åskådaren hänge sig skamlöst åt ABBA-låtar i färgstark scenografi och en dialog kryddad med blinkningar till den finlandssvenska publiken. Och så länge man inte är så nogräknad så duger det väl.

Lasse Garoff
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Mamma Mia! Regi: Paul Garrington. Koreografi: Nichola Treherne. Musikalisk rådgivare: Seann Alderking. Svenska sångtexter: Björn Ulvaeus, Niklas Strömstedt. Finlandssvensk översättning: Bengt Bauler, Johan Storgård. Scenografi: Jonathan Allen. Kostymer: Lucy Gaiger. Ljus: Pia Virolainen. Ljud: Poti Martin. Assisterande regissör: Jakob Höglund. Kapellmästare: Kristian Nyman. På scen: Lineah Svärd, Katariina Lantto, Tara Toya, Veera Railio, Anna Hultin, Maria Sid, Mia Hafrén, Riko Eklundh, Kristofer Möller, Vallu Lukka med flera. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.