Foto: Pette Rissanen
Det börjar från slutet och början. Ett förhållande, två personer med varsin skildring av de fem år de haft tillsammans. Hon tar det från slutet, är olycklig – han är lycklig och de har nyss träffats.
Verkar det rörigt? Det kan åtminstone tyckas så ifall man utan denna vetskap bestämmer sig för att kolla in musikalen The Last 5 Years vid Åbo Svenska Teaters stora scen. Att förhållandet mellan de två på scenen kommer att ta slut vet vi på förhand, men hur och varför är frågan. Vi träffar Catherine Hiatt (Anna-Maria Hallgarn) och Jamie Wetterstein (Alexander Lycke) i ett arkiv med mappar, lådor och papper från golv till tak som utgör rummet på scenen. Kostymklädda kommer de småningom in från varsin dörr, tar plats på varsin sida av scenen vid varsitt bord. Det är ”huvudförhandling i kärleksmålet Catherine Hiatt/Jamie Wetterstein” vi får följa, och det sker i nutid. Det är Catherine, eller Cathy som hon kallas, som kommer med det första vittnesmålet, från hösten 2003. Hon är ensam, Jamie har lämnat henne och det är en sorgsen men kraftfull låt hon sjunger. Jamie däremot, som 1998 nyss har träffat Cathy, sin stora kärlek, sjunger så hoppfullt i en svängig låt att det nästan gör ont i själen. Årtalen som vittnesmålen är ifrån dyker upp på en monitor på scenen, vilket definitivt underlättar när det gäller att hålla koll på var i tiden vi befinner oss.
Under 13 musikaliskt varierande nummer med inslag av bland annat jazz, latin, klezmer, rock och klassisk musik berättar de sedan sin version av händelserna, möts i mitten i en duett och fortsätter åt var sitt håll. Vi får reda på att han är författare, hon skådespelare. Deras karriärer är en stor del av relationen, han står bakom henne i det hon gör, hon känner sig som en del av hans författarskap, men de lever även på olika håll ibland och mycket vill ibland ha mer. Med små enkla knep som en tröja eller keps och olika sätt att agera på, blir de sig själva vid den tidpunkten de berättar om. Mot slutet plockar Cathy ner en svart låda – svarta lådan med alla svar hoppas man – som Jamie öppnar och visst är det kanske detta vi väntat oss, men är det i så fall en gnutta för förutsägbart? Vad det är som tär på relationen är ändå frågan – två konstnärssjälar, två egoister eller växer de helt enkelt ifrån varandra?
Jason Robert Browns musikal The Last 5 Years är inte lika storslagen som musikaler av Webber eller Bernstein, och jag är glad att ÅST inte sätter upp en massiv musikalproduktion igen, utan låter något nytt och mindre känt få ta plats på stora scenen. Det enkla och avskalade låter texten ta större utrymme, låter berättelsen vara i centrum och musiken vara ett instrument för att tydligare betona känslan. Kvintetten sköter ackompanjemanget galant längst bak på scenen, lite högre upp, precis som domarna i en rättssal. Hallgarn och Lycke, som tidigare spelat ihop i Jesus Christ Superstar på ÅST, sjunger känslomässigt och tydligt även om de lägre partierna i Lyckes sång inte alltid går att höra. Då är det bra att texten finns på skärm i salen, på båda inhemska språken. Man vill höra hela berättelsen, varje ord, för de på scenen lyckas leverera något som berör.
Emma Ekstrand
The Last 5 Years. Manus, musik och text: Jason Robert Brown. Översättning: Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer. Regi: Markus Virta. Kapellmästare: Ralf Nyqvist. Scenografi och kostym: Lotta Nilsson. Ljusdesign: Jouni Haavisto. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Frisyr- och sminkdesign: Sabina Segerström. Rekvisita: Anette Fagerström, Svante Olsson. Medverkande: Anna-Maria Hallgarn, Alexander Lycke. Orkester: Ralf Nyqvist/Jukka Nykänen piano, Katariina Sallinen violin, Matti Moilanen cello, Juha Keskinen gitarr, Ari Kataja bas.
