Livskris med boll och bultbräda

av Anna von Bonsdorff

I Ryhmäteatteris uppsättning av Supernaiivi lotsas publiken genom en ung mans livskris på ett hjärtligt och humoristiskt sätt. Tiina Lymis regi fångar upp ett brett känsloregister men skrattet är aldrig långt borta.

Det är lätt att känna igen sig en aning i huvudpersonen i Supernaiivi. På sin 25-årsdag drabbas den stackars killen av en allmän livskris modell större vilket leder till att han tappar greppet om det mesta. Han övermannas av livets meningslöshet och hans relation till tidens gång blir väldigt komplicerad.

Pjäsen Supernaiivi baserar sig på den norska författaren Erlend Loes uppmärksammade roman Naiv. Super. (1996) som framför allt kännetecknas av en naivistisk och humoristisk berättarstil. I Ryhmäteatteris uppsättning följer Tiina Lymis regi och Esa Leskinens dramaturgi i stora drag Loes roman. Man har tagit vara på den humoristiska stämningen och tidsmässigt har berättelsen uppdaterats en aning. 90-talskommunikationen med fax har exempelvis bytts ut mot datorer och Skypesamtal, vilket gått att förverkliga snyggt med hjälp av video på scenen. 

Ylermi Rajamaa gör en färgstark tolkning av den krisande huvudpersonen och gestaltar hans intensiva humörsvängningar så att man både skrattar och suckar åt honom. Hans sinnesstämningar förstärks genom en samstämd ljus- och ljudvärld och genom videoinslag som understryker intrycket av total förvirring i tillvaron. Genom små enkla metoder som att skriva listor, kasta en boll mot väggen eller att banka på en bultbräda för barn, letar han sig tillbaka mot en någorlunda balans i livet. Fast vägen dit är lång och krokig och kantas av bland annat en nostalgisk historia om hans morfar, en riktig blixtförälskelse och en resa till New York, för att få perspektiv som det heter.       

Det är också en välfungerande skådespelarensemble som tar hand om de övriga rollerna i pjäsen. Minna Suuronen bjuder på flera komiska rolltolkningar, bland annat som bilförsäljare och som huvudpersonens mor. Anna-Riikka Rajanen ses bland annat som Lise, den kvinna som huvudpersonen faller för och vars karaktär fått något mer stadga i pjäsen än i Loes roman. Robin Svartström briljerar alldeles särskilt i rollen som den sexåriga grannpojken Börre, som huvudpersonens vinstinriktade bror och som hans dåliga vän Kent.

I sin vilsenhet skapar huvudpersonen en fantasimentor. Det är ingen mindre än Albert Einstein (Suuronen) som kliver in på scenen och börjar tala relativitetsteori, vilket huvudpersonen tacklar sådär. Hans önskan om en mentor driver med den stereotypa bilden av en gammal vis man som sitter inne med alla svar. Egentligen är det Börre som ur sitt barnperspektiv får lära huvudpersonen både det ena och det andra om hur livet som en entusiastisk och initiativrik människa kan vara.

Även om konceptet livskris låter tragiskt är Supernaiivi mest av allt en rolig och befriande teaterupplevelse som levereras med glimten i ögat. Visst handlar det ganska mycket om att inte vilja växa upp, om längtan efter en försäkran om att allting ska bli bra en gång och om att vilja tro på att världen är en god och meningsfull plats. Det kanske verkar som lite för mycket på en gång, men tack vare pjäsens lekfulla grepp blir det varken för mycket kliché eller för pretentiöst. Det blir snarare precis vad man ibland kan behöva.

Anna von Bonsdorff
Foto: Janne Siltavuori

Supernaiivi. Text: Erlend Loe. Dramatisering och regi: Tiina Lymi. Dramaturgi: Esa Leskinen. Scenografi och dräkter: Janne Siltavuori. Ljus: Tomi Tirranen. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Video: Ville Vierikko. Mask: Riikka Virtanen. På scenen: Ylermi Rajamaa, Anna-Riikka Rajanen, Minna Suuronen, Robin Svartström och Ville Vierikko/Ville Mäkelä.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.