László Maholy-Nagy (1895–1946) var en inflytelserik lärare vid Bauhausskolan. Förutom målare även föregångare vad gäller fotografiets och ljuskonstens nya möjligheter. Sina tankegångar samlade han i verket ”The New Vision, from Material to Architecture”.

László Maholy-Nagy (1895–1946) var en inflytelserik lärare vid Bauhausskolan. Förutom målare även föregångare vad gäller fotografiets och ljuskonstens nya möjligheter. Sina tankegångar samlade han i verket ”The New Vision, from Material to Architecture”.

Inkännande och kunskapsrikt redogör Tom Sandqvist i sin bok Ahasverus vid staffliet om det östjudiska inslaget i modernismen, skriver Pamela Brandt.

Är det så att vår kulturella självförståelse innehåller en stor blind fläck? Har vi missat måttet av inflytande från en tanketradition vi i allmänhet inte är medvetna om? Vi känner alla till att betydelsefulla påverkare varit av judisk börd, men vad detta egentligen innebär eller medför har vi inte riktigt klart för oss. Än modernismen? Vi vet att den inte enbart gällde ett uppror mot 1800-talets traditionella konstsyn, vi vet att den förde fram en egen hållning, men befinner sig inte rötterna till denna hållning för oss lekmän i ett ganska svagt upplyst dunkel?

Tom Sandqvist har gjort en stor konstvetenskaplig gärning genom att i bok efter bok genomlysa modernismens genomslagsperiod. Titlarna är många och leder konsekvent fram till detta storverk på över 650 sidor. I Ahasverus vid staffliet får vi en imponerande initierad exposé över det östeuropeiska judiska inslaget i modernismen. Fokus ligger på bildkonst men arkitektur och litteratur vävs naturligt in.

Joanna Persman kommer, i en annars positiv recension i Svenska Dagbladet, med sura kommentarer kring detaljrikedom och långa meningar. Varför irritera sig? De ställvis långa meningarna är smidiga och lätta att följa och detaljerna gäller intressanta konstnärsbanor – en väv av sammanhang som får sin idémässiga underström belyst i bokens i mina ögon centralaste och sista avsnitt: ”Konsten, assimileringen och den judiska moderniteten”. Här samlar Sandqvist kontentan av vad som hittills snuddat vid oss via genomgången av alla dessa östeuropeiska konstnärer, var och en förankrad i sin respektive kulturmiljö; den ryska, den polska, den ungerska och den tyskspråkiga.

Modernismen anses bestå av ett antirationellt och experimenterande förhållningssätt i ett utanförskap oberoende av konventioner. Det är här det judiska inflytandet passar in, så som det påverkade till exempel Kazimir Malevitch i hans suprematism. Tom Sandqvist ger oss tillgång till en förtätad och djup analys av hur detta gick till. Dessa judiska konstnärer som stod i korstrycket mellan det yttre kravet på assimilation och det inre kravet på autenticitet hade i detta tryck en såpass dynamisk bas att dess vibrationer spred sig och påverkade bland annat utvecklingen mot det nonfigurativa inom bildkonsten i stort, alltså förutom inom måleri även inom skulptur, scenografi och grafisk formgivning.

Den mystiska aspekten

I sin recension i Hbl (14.5.2014) gav Tuva Korsström en utmärkt översikt av huvudteman i Sandqvists textmassa. Även ett par av de bakomliggande orsakssammanhangen (chassidismen och kabbalismen) nämns.

Jag å min sida väljer att inte referera bokens innehåll. Jag hoppas här på Ny Tid-läsarnas nyfikenhet, för finns det inte skäl att intressera sig för en tanke- och livshållningsstruktur som befinner sig så nära oss och som vi trots det i allmänhet känner så dåligt? Vi har ju låtit oss inspireras av buddhistiskt tänkande, så varför inte fundera över på vilket sätt det judiska angår oss? Inom film, teater och litteratur finns innehåll vi skulle berikas av på ett mer reflekterande sätt om vi hade lite djupare kunskap om den tanketraditionen. Vi kan uppskatta det psykoanalytiskt färgade berättargreppet hos till exempel Fritz Lang eller den absurda stämningen i bröderna Coens filmer, men här går den mystiska aspekten och därför det psykiskt relevanta innehållet oss lätt förbi.

För precis som inom de andra stora tanketraditionerna finns här ett psykologiskt djup som vi inte borde ha råd att undvara. Här finns en livsattityd som snarast borde kännas mer aktuell idag än någonsin, jag tänker på den chassidiska varianten av panteism, en gudsuppfattning som på inget vis utesluter en vetenskaplig hållning. Den monoteistiska tanken (judendomens enda dogm) ger utrymme för en större känslighet inför livets motsägelsefulla komplexitet, utrymme för diskussion och tolkningar, den principiella toleransens atmosfär, kommunikativ därför att den tillåts vara stormig. Uppfattningen om Gud som den tillbakadragne, den som lämnat skapelsen för att ge mänskan det fulla ansvaret sitter naturligtvis perfekt i den värdestruktur som vi sakta börjat bygga upp kring vårt allt större medvetande om tillståndet i världen.

Vandradets livshållning

När det gäller det mellanmänskliga planet har särskilt Martin Buber haft stort inflytande. Men vilka tanketraditioner hans dialogiska närvarotanke – etiskt vidare utvecklad hos Emmanuel Levinas – i grunden bygger på känner vi kanske inte till. Buber ges också stort utrymme i Sandqvists bok. Bokens titel Ahasverus vid staffliet tolkar jag i hans anda som en appellation till vår beredskap att äntligen se den Andre. Ahasverus eller den vandrande juden, är ett begrepp myntat i en kristen kontext. Det är som om Sandqvist skulle be oss titta efter vad som egentligen döljer sig bakom denna förhandsbild. Vandrandet skulle då inte begränsa sig till det judiska tvånget till geografiskt uppbrott utan kunde också syfta på förmågan att anpassa sig efter givna omständigheter – allt för att inåt kunna skydda kärnan i den egna trosuppfattningen.

Vandrandet kan även gälla byten av konstnärliga stilar, så som Sandqvist redogör för i konstnärskap efter konstnärskap. Men Sandqvist stannar inte vid behovet av anpassning och assimilering som förklaringsgrund. På ett inkännande och kunskapsrikt sätt redogör han för de underliggande strömmar som gjort denna smidighet, denna lätthet för mimikry (efterhärmning), så tillgänglig för judiska konstnärer, kort sagt den eklektiska hållningen. Kanske kunde man säga att i det judiska förverkligandet av konstnärliga uttrycksbehov dominerar innehållet över formen? Man kan driva formen i vilken riktning som helst – den folkloristiska som hos Marc Chagall, det nonfigurativa som hos El Lisitskij, det absurda inom dada-rörelsen med implikationer inom teatern som snarast upplever en renässans idag. Innehållet, den till existensen ställda personliga Frågan – en diffus utopisk längtan, omöjlig att utan själsliga försakelser undantränga, tidsuppfattningens här och nu – är alltför pockande krafter för att begränsas av stiltrohet eller småsint originalitetsjakt. Melankoli och jubel inlemmas i den form som för ögonblicket råkar vara lämpligast. Och har inte den judiska tanketraditionen sedan starten för cirka 2 500 år sedan värnat om de många berättelsernas och rösternas samtidiga kakafoni? Själva tolkandet av alla dessa divergerande utsagor blev med tiden en allt centralare hörnsten och formade till slut grunden för judisk humanistisk aktivitet i allmänhet. Att vara beredd att tolka blev en förutsättning för att även motsägelsefulla budskap skall kunna vara fruktbara, den motsägelsefullhet som göms redan i den så svåra monoteistiska tanken.

En dynamisk helighet

Sandqvist betonar att detta icke-hierarkiska förhållningsätt, denna respekt för varje livsföreteelse, var och en inmängd med en sorts dynamisk helighet, varit en av drivkrafterna i judiskt konstnärligt skapande. Man kunde därför säga att det judiska bidraget till modernismens framfödelse och senare utveckling redan från början varit pre-postmodern!

I ett sista stycke tar Sandqvist upp paralleller mellan det judiska villkoret och det kvinnliga. Han hänvisar till en essä av Shari Bernstock från 1989, där hon påtalar modernismens dragningskraft som lika relevant för judar som för kvinnor, som en flykt undan en hierarkiskt uppbyggd fallokratisk världsbild. Här lovar författaren fortsättning. Men redan nu har Sandqvist gjort en banbrytande bedrift i att för oss öppna en tankevärld som vi kan låta oss befruktas av. Det som Mikael Enckell gjort via psykoanalysen gör Tom Sandqvist genom att visa på de konkreta vägar konsten tagit i den östeuropeiska judenheten, sådan den var före sin tragiska utplåning. Då vi i Ahasverus vid staffliet får följa dessa ofta internationellt betydelsefulla konstnärers banor, där de till slut hamnar i tidens stora kulturcentra eller i brännpunkten för den ryska revolutionen, får vi en påtaglig verklighet att fästa våra nu lite djupare insikter om judiskt sätt att tänka på – vilket kan sägas vara en aning på tiden, efter 2 000 år av närboende.

Pamela Brandt

är bildkonstnär

Tom Sandqvist:
Ahasverus vid staffliet.
Atlantis, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.