11-En skärva av själenMed En skärva av själen återvänder Henrika Andersson till ungdomsromanen. Som i böckerna om Emma-Gloria rör det sig om en mångbottnad utvecklingsskildring med inslag av fantasy och en flicka i förgrunden. Här heter hon Muriel, är femton år och förpassad till en byhåla i Frankrike dit hennes familj har flyttat i hopp om att den franska sjukvården ska kunna hjälpa hennes svårt sjuka lillebror Ben.

Det är kring hans lilla, treåriga gestalt, härjad av både sjukdom och behandlingar, familjens emotionella uppmärksamhet kretsar. Han är centrum också i Muriels liv. Han är det du hennes berättelse riktar sig till, och hennes vilja att rädda honom är romanens röda tråd. Muriel besitter gåvor utöver det vanliga som ibland verkar helande på Ben, men föräldrarna sätter sitt hopp till medicinen och vetenskapen och vänder dövörat till när Muriel försöker erbjuda sin hjälp. Utesluten ur omsorgen om brodern ger hon sig i kast med att på egen hand utforska kraften i sin helande förmåga. Det blir en resa mot mognad och insikt där hon konfronteras med såväl sin spirande sexualitet som själens skuggsidor. 

Det finns en djup tragik i berättelsens upptakt. Muriel är åsidosatt. Hon driver vind för våg i en ny miljö, ensam med sin egen oro för brodern och ensam i ett sårbart livsskede. Ändå är romanen långt ifrån nattsvart. Kanske beror det på att Andersson varken hemfaller åt förenklade räckor av orsak och verkan eller pekar ut syndabockar. Som Muriel konstaterar finns det bara rum för ett barn i mammans huvud, och det är Ben. Det är så det är, men det är ändå ingens fel. Och Muriels ensamhet är lika produktiv som den är tragisk. Den är ett utrymme där hon kan växa, utpröva identiteter och gå till botten med de frågor som fyller henne. Helt ensam är hon heller inte. Den excentriske professor Duvent som har ansvar för hennes skolgång blir till en vägvisare i hennes existentiella sökande. I Helsingfors finns Muriels mormor, en trygg förtrogen på skypesamtalsavstånd. Och i byn möter hon Luc. En luggsliten, mörkögd yngling med rykte om sig att vara satan själv.

Den högstämt metafysiska ansatsen som romanens titel signalerar finns där, men djupt rotad i det sinnliga. Det är genom kroppen Muriels helande krafter verkar. Det är hennes kropp som övertar Bens smärta, och det är den som uppfylls när hon möter Luc. Också berättelsen uppehåller sig vid det fysiska. Bens medicinstinna kinder och runda, knappt fjuniga skalle vittnar om hans utsatthet. Lucs smutsiga uppenbarelse skvallrar om sårbarhet och lockande fara och professor Duvents orimligt stora öron pekar, i sin konkretion, mot dimensioner bortom den påtagliga verkligheten. Intresset för det konkreta genomsyrar också den befriande ofinlandsvenska miljöskildringen. Där botaniserar Andersson bokstavligen i den franska naturens lavendeldoftande ymnighet.

En skärva av själen är en roman om kärlekstörst och kunskapstörst, om ensamhet, tillhörighet och ansvar. Muriels sökande leder henne bakåt i historien och in i mystiken. Andersson varvar vampyrvibbar och minnen av förintelsen, familjedrama och förbjuden kärlek, intellektuella resonemang, läppglans och röda underkläder. Hon pendlar mellan nykter realism och lågmäld, eterisk fantastik. Trådarna är många, kanske riskabelt många, men hon förmår väva dem samman med en imponerande lätthet. På en avskalad prosa, i korta, förtätade scener skapar Andersson en roman med djup och sug som är trogen både flickvarats myckenhet och det effektiva berättandets krav på koncentration.

Freja Rudels

Henrika Andersson:
En skärva av själen.
Schildts & Söderströms, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.