Tusen tigrar kommer ut ur skogen och bosätter sig i ladan på Lorangas gård. Till och med för en bekväm typ som Loranga – Jan Korander i morgonrock och med tevärmare på huvudet, som helst lyssnar på popmusik och äter glass ur en kastrull – är tusen hungriga tigrar en motiverande faktor.
Han och sonen Masarin (Meri Anna Hulkkonen) – pappa Dartanjang (Gogo Idman) är för gammal och råddig för att duga till den sortens uppdrag – ger sig ut för att hitta mat åt tigrarna (vad äter tigrar? – korv!). Vilket leder till en massa konstiga möten med Arga gubben, Korv Gubben, Tjyven Gustav, polisen och många andra (samtliga spelade av Tobias Zilliacus).
Barbro Lindgrens anarkistiska prosa är av ett svårdramatiserat slag. Humorn bygger ofta på språkliga obegripligheter (pipande gäddor i simbassängen), som ensemblen hittat inspirerande sceniska lösningar på. Rå inlevelseförmåga är den här föreställningens bensin, och det finns en härlig glädje i att låta sig svepas med av den. Annina Nevantaus granna scenografi bejakar den här verklighetsflykten, och i de underbara och omöjliga landskap som målas upp framför en tjänar ljusdesignen av Tomi Humalisto förträffligt. Också Jani Orbinskis stämningsfulla och sympatiska ljudmiljö förtjänar att uppmärksammas.
I sitt författarskap är Barbro Lindgren halsbrytande rolig, men hon besitter också den utsökta dygden som gjort den svenska barnlitteraturen världsberömd, nämligen förmågan att låta barnets upplevelse vara i centrum av berättelsen. Det är lek och fantasi, också oro och frustration över att vara utlämnad åt de vuxnas godtycke. Loranga, Masarin och Dartanjang är hejdlöst rolig, men bygger ändå på den fasta emotionella kärnan där man å ena sidan njuter av att låta saker spåra ur, men å andra sidan oroar sig inför just den gränslösheten. Känner, anar, att de som borde ta hand om en inte kan bära sitt ansvar.
Den stora krisen inträffar när Loranga och Dartanjang blir smittade av Röda Hund, de förvandlas till hundar och blir helt döva för lilla Masarin. Kanske hundens liv skulle vara det bästa, tänker han då, om man skulle slippa den där molande oron som finns i ett barnhjärta, vetskapen om att växa och åldras. Slippa tyngden av att vara den vettigaste i familjen.
Jan Korander som Loranga är härligt impulsiv och självcentrerad, han verkar leva enbart för att tillfredsställa sina egna impulser och behov. Till slut visar han sig ändå hysa en varm kärlek för Masarin (även om det är tunnsått med ansvaret).
Meri Anna Hulkkonen gör en lekfull och känslig Masarin, Gogo Idmans Dartanjang är förvirrad och gammal. Men Tobias Zilliacus stjäl ändå showen med sin arsenal av färgsprakande biroller. Korv Gubben (ja, det är hans för- och efternamn) med konstig tysk-dansk accent, den coola, farliga tjuven Gustav, och kanske bäst av allt Arga gubben, som dyker upp och grälar och ringer polisen när röda ugglor sover i hans brevlåda.
Det är mycket lek och en smula allvar, barnteater när den är som roligast.
Lasse Garoff
foto christopher hilapieli
Loranga, Masarin och Dartanjang. Text: Barbro Lindgren. Regi: Janne Pellinen. Dramatisering: Otto Sandqvist. Ljudplanering: Jani Orbinski. Scenografi/Kostym: Annina Nevantaus. Ljus: Tomi Humalisto. I rollerna: Jan Korander, Meri Anna Hulkkonen, Gogo Idman och Tobias Zilliacus. Ensemble Bulleribock på Svenska Teaterns Nicken-scen.
