Axel Vikström
Kan mannen ursprungligen ha startat sin resa i Afrika?”
Frågan ställdes av SVT:s reporter efter att en resenär från Mellanöstern förts in för Ebolakontroll efter att ha mått dåligt vid ankomsten till Arlanda.
Alltså inte specifikt någon av drabbade länderna – Liberia, Guinea eller Sierra Leone. Eller ens Västafrika. Bara Afrika.
Artikeln säger mycket om den mediesexiga hysterin över att viruset ska börja sprida sig i Norden. Men den säger ännu mera om hur epidemin får oss att fortsätta tala om Afrika som en homogen, misslyckad kontinent.
Jag läste nyligen den utmärkta antologin African football, identity politics and global media narratives. Genom att studera västerländska mediers rapportering från fotbolls-VM 2010 i Sydafrika kunde forskarna slå fast att det finns flera destruktiva mönster som journalister ständigt upprepar när de beskriver Afrika.
Ett halvår innan fotbolls-VM skulle sparkas igång attackerade en grupp beväpnade män Togos spelarbuss under en bortamatch i Angola. Attentatet fick skribenter i Europa att ifrågasätta huruvida Sydafrika skulle klara av säkerhetsarrangemangen för turneringen. Det fick turneringschef Danny Jordaan att ryta till: ”om det var krig i Kosovo och VM i Tyskland skulle väl ingen ifrågasätta om Tyskland vore tillräckligt säkert?”
Medierna har svårt att inte tala om Afrika som en homogen kontinent. I själva verket beskrivs landet sällan ens som en kontinent, utan som ett land. Vi ställer frågor som ”Hur är det i Afrika jämfört med Finland?” Därför kvittar det ofta om en febersjuk person anländer till Finland från länder som Sydafrika eller Moçambique, fastän de ligger på över 5 500 kilometers avstånd från Liberia. Står det Afrika på passet – då finns det risk för Ebola.
Men Ebola är bara en i raden av eländigheter som vi kopplar till Afrika. Forskning visar att västerländsk media i sin Afrika-rapportering tydligt tenderar att fokusera på negativa inslag. Afrika beskrivs som en plats fylld av katastrofer, våld, hjälplöshet och utebliven demokrati. Istället för att kritiskt analysera bakgrunden till en konflikt nöjer sig medierna oftast med att babbla om stamkrig och etniska motsättningar.
Det här är inte genomtänkt samhällskritik – det är renodlad afropessimism.
Och om det trots allt är någon som kan hjälpa Afrika, då är det givetvis den generöse vita mannen. I biståndsjournalistiken är det han som spelar huvudrollen medan den vanliga afrikanen sällan själv får komma till tals.
Biståndets baksida är att även om det görs mycket gott arbete så cementerar det samtidigt koloniala tankemönster. Afrika förblir en plats dit europeiska medelklassfamiljer kan skicka sina barn på ett sabbatsår för att ”ge dem perspektiv på tillvaron”. Och samtidigt kan de ju passa på att kika på skojiga djur.
Likt alla världens hörn så har Afrika sina bekymmer – och de ska inte ignoreras. Lösningen är inte att kompensera afropessimismen med okritisk solskensjournalistik som blundar för den fattigdom som många trots allt lever i. Men eftersom utvecklingen ändå går framåt, varför inte någon gång visa upp alla de miljoner som lyckats göra sina liv bättre?
Visst rapporteras det också om ”Afrikas ekonomiska uppgång”, men då handlar det nästan uteslutande om tillväxtsiffror. I eurocentristisk anda bedöms afrikanska länders framgång efter hur kapitalistiska de blivit.
Vad kan då göras för att ändra på detta? Utöka samarbetet med lokala medier. Låt befolkningen själva komma till tals. Sluta visa endast bilder på svältande offer och barn som spelar barfota fotboll på en sandig plan.
Detta är frågor som måste diskuteras innan Ebolarädslan förvandlas till renodlad afrofobi. Hur vi nu och här talar om Afrika ska vara en viktigare fråga än huruvida Pippis pappa borde abdikera som ”negerkung”.
Axel Vikström
är journalistikstuderande vid Lunds Universitet
