Lars Huldéns diktsamling Kroppen sig framåt lutar är som ett mikrokosmos för Huldéns hela författarskap, skriver Valter Holmström.
Lars Huldén har gjort det mesta i lyrikväg. Enligt titellistan på insidan av pärmen till hans senaste verk, Kroppen sig framåt lutar, är detta hans trettiofjärde diktsamling. Den nu 88-årige skalden har verkat som ett veritabelt ymnighetshorn för diktarkonsten sedan sin debut 1956, och har genom åren skrivit färgstarkt och självständigt. Till hans fjädrar i hatten räknas bland annat att han lotsat in dialekt – den smärta Munsaladialekten – i poesins finrum. I den nya samlingen Kroppen sig framåt lutar finns en elegans, en lätthet som genomsyrar texten – som gammal väletablerad poet har Huldén inte behov av att brösta sig eller forcera något.
Inslag av Runeberg och Bellman syns i stilen, inspiratörer som ofta förekommer i Huldéns diktning, och som varit föremål för hans fascination både som akademiker och poet. Boken är indelad i tre delar. I den första, ”Ett solilokvium”, får man läsa mera introspektiva dikter: poetens minnen, döden och en trevande kärlek blandas samman, ofta med skogen och Österbotten som fond. Det övergripande temat i Kroppen sig framåt lutar – åldrandet – kommer också kanske mest effektfullt till uttryck i denna del.
Kommer allt oftare på mig med
att sitta med knäppta händer
i bussen, i spårvagnen, på tåget,
i väntrummet, på stubben
där jag har satt mig ner för att vila.
Det känns bara så bekvämt.
Inget religiöst eller så,
men jag tror att det betyder
någonting, och vad skulle det
kunna vara? Jag är åttiosju.
Om Huldéns litterära produktion har många sidor, kan det samma sägas om Kroppen sig framåt lutar. Även om åldrandet står i rampljuset spretar verket samtidigt åt många håll och något enkelt tema för innehållet är svårt att nagla fast. Detta syns väl i den andra delen av boken, ”Landet som det ligger”, där stilen och formen förändras och Huldéns lekfulla ironi kommer till fullt uttryck. Här stöter läsaren på parodier av lagparagrafer och formulär, reflektioner kring politik och byråkrati och mycket annat världsligt, avhandlat i diktform. I den sista delen av samlingen, ”Grunderna i poetiken”, är ironin fortsättningsvis stark men presenteras genom avskalade och lakoniska kommentarer om diktarkonsten. En komisk ars poetica som samtidigt riktar kängor åt det mesta inom det litterära etablissemanget – uppgivenhet över forskare, kritiker, förlag och författarens egna poetiska tillkortakommanden kommer till ytan. Liksom i resten av boken är tonen avslöjande, både gällande Huldéns egna känslor och den värld han vandrat genom, men ger också utrymme för en god del sympati.
På det stora hela utgör Kroppen sig framåt lutar en färgsprakande samling texter. Men mycket av den bitande ironin och de djuplodande iakttagelser som Huldéns tidigare verk hyllats för har kanske tappat sin udd i denna samling. Lättheten som gör verket fritt och ledigt ger samtidigt en känsla av riktningslöshet. Och detta är kanske något jag saknar i boken, lite mera koncentration, sammandragning. I sin nuvarande form ter sig Kroppen sig framåt lutar främst som en samling strödda skrifter med många ansatser till något som aldrig riktigt fullföljs. Det är som om det inte bara är en röst som löper genom texterna utan flera som stundvis skockar sig runt ett tema, men även då pekar åt många olika håll samtidigt. Men det spridda har också sin elegans. Boken är som ett mikrokosmos för Huldéns hela författarskap, rikt och spretigt, med vissa tyngdpunkter. I sin författarprofil på Schildts och Söderströms hemsida besvarar han frågan om vad som är kärnan i hans författarskap så här: ”Mitt konstnärsskap saknar kärna. Det är bara kött.” En passande beskrivning av Huldéns poesi, sprunget ur hans egen penna. Trots allt kan Kroppen sig framåt lutar inte räknas till Huldéns allra bästa verk, även om det rymmer vackra gnistor.
Valter Holmström
Lars Huldén: Kroppen sig framåt lutar. Schildts & Söderströms, 2014.
