Mary Shelleys filosofiskt djuplodande roman Frankenstein har av många förpassats till malpåsen tillsammans med gummimaskerna från Halloween. Det är uppfriskande att Merete Mazzarella ger boken intellektuell upprättelse och samtidigt belyser dess tonåriga författares komplexa liv och tankevärld, skriver Janne Wass.
Det lär på Helsingfors stadsbibliotek bara finnas ett enda exemplar av den svenska översättningen av Mary Shelleys Frankenstein, som inte är tillrättalagd som barnlitteratur. Att man ens ser romanen som barnvänlig visar hur vår uppfattning av berättelsen är formad av Halloweenmaskerna i Boris Karloffs gestalt, snarare än av den ursprungliga boken. Därför är det välkommet att Merete Mazzarella med Själens nattsida, Mary Shelley och hennes Frankenstein, ger både författaren och romanen den intellektuella upprättelse som de förtjänar.
Bokens ursprungliga titel är Frankenstein, eller; den moderne Prometheus. Den mest kända versionen av Prometheusmyten (nedtecknad av Hesiodos) beskriver honom som titanen som stal elden från Olympen och gav den till människorna. För att hämnas lät Zeus kedja honom vid ett berg i Kaukasus, där en örn i evighet pickade i sig hans lever. Prometheus led, men ångrade sig aldrig. Mazzarella påminner oss om att Frankenstein ingalunda är Varelsen, kallad monstret, utan dess skapare. Varelsen förblir i romanen namnlös, oidentifierad, och därmed även i medmänniskornas ögon oinkluderad och omänsklig. Det är Victor Frankenstein, den drivne kemi- och biologistudenten, som får stå för parallellen till Prometheus.
Radikala föräldrar
Mazzarella granskar också Frankenstein utgående från Mary Shelleys eget liv. Med tanke på hur insiktsfull och mogen Frankenstein är, är det smått otroligt att Shelley endast var 17 år gammal då hon började skriva den 1916, och 19 då den publicerades två år senare.
Trots sin unga ålder hade Mary Shelley (som 1916 gifte sig med den celebra poeten och radikalen Percy Shelley) fått uppleva ett stormigt liv då hon inledde arbetet med romanen. Hon var dotter till den radikala politiska filosofen och författaren William Godwin och den feministiska poeten Mary Wollstonecraft. Percy Shelley var en stor beundrare av Godwin, som var en av de tidiga förespråkarna av anarkism och utilitarism, och attackerade aristokratin och äktenskapet som institution. Shelley var inspirerad av Upplysningens humanism och tron på den goda människan, samt en evig strävan efter kunskap och utveckling.
Mary Wollstonecraft dog tidigt, och hon förblev den unga Marys ideologiska förebild, då hon med sin feminism snarare förespråkade samarbete och pragmatism som det bästa sättet att föra samhället framåt, i bjärt kontrast mot Percy Shelleys och Godwins högtflygande, individcentrerade idéer.
Upplysningskritik
Mazzarella finner mycket i Frankenstein som kan härledas från de filosofiska samtal som paret Shelley förde med sina celebra vänner, bland dem den skandalomsusade kvinnokarlen och poeten Lord Byron, juristen och skribenten Jefferson Hogg, samt John Polidori, författaren till den första vampyrboken. Romanen går hårt åt upplysningsidealet, vars strävan till personlig intellektuell utveckling enligt Mary lätt leder till monomani och egocentrism. Victor Frankensteins enögda strävan att i vetenskapens och den personliga ärans namn skapa liv, utan tankar på moral eller konsekvenser, får världen att rasa samman för alla i hans omgivning. Inte ens då alla hans nära har dött, ser han något fel i sina handlingar – för honom helgar idealet alla medel och resultat. Det centrala här är att Frankenstein flera gånger under historiens lopp har möjlighet att avstyra tragedin, men väljer att handla för sitt eget, snarare än Varelsens bästa, vilket leder till att Varelsen för var gång hämnas på ett allt mer monstruöst sätt. Varelsen blir alltså ett slags ackumulativ spegel för Frankensteins egocentriska handlingar.
Lika mycket finner Mazzarella att Mary Shelleys bok och filosofi har påverkats av hennes eget liv. Hon förlorade sin mor vid fyra års ålder och sveptes iväg av kärleken till den 22-årige Shelley då hon var bara 15. Percy Shelley hade då redan en hustru, Harriet, som han hade barn med, och som lämnades vind för våg då Percy förälskade sig i Mary. Harriet tog sitt liv 1816, och Marys eget barn dog strax efter födseln. Barnadöd är ett centralt tema både i Frankenstein och i Shelleys senare roman Den sista människan.
Svårt med fritt sex
I Percy Shelley hade Mary en jämlik diskussions- och sparringpartner, och han kunde bjuda på spännande resor och inspirerande sällskap. Å andra sidan hade hans playboyrykte en baksida: William Godwin godkände aldrig parets samlevnad, ens då Percy erbjöd sig att betala Godwins skulder (utan att någonsin klara av att göra det). Under långa tider levde paret själva i skuld, och sågs ner på av den brittiska eliten på grund av sitt flackande leverne.
Percys och Marys förhållande var inte heller problemfritt. Trots deras djupa kärlek för varandra, trodde båda (i teorin) på fri sexuell och social samlevnad. Men Percy var mer praktiskt lagd åt det hållet, och inledde snabbt ett förhållande med den (som Mazzarella beskriver henne) påhängsna Claire Clairmont, Marys styvsyster, som rymde tillsammans med paret, och levde med dem under långa perioder, vilket Mary hade svårt att acceptera. Claire fick också ett oäkta barn med Lord Byron, som det ofta blev Marys lott att ta hand om.
Feministisk roman
I Marys brevväxlingar och dagböcker finner Mazzarella en både stark och passionerad, samt melankolisk och ibland uppgiven ung kvinna. Hon verkar ha känt sig övergiven av sin far och djupt ärrad av sin mors, Harriets, och sitt barns död. Hon kände även starkt för Harriets och Percys barn som i praktiken blev föräldralösa efter Harriets död, på samma sätt som Lord Byron inte ville ha något att göra med sitt och Claires barn. Temat om hur en fader överger sitt barn och sina familjeåligganden för sin egen skull är bärande i Frankenstein, vars Varelse också speglar samma sorg och ensamhet som Mary Shelley verkar ha känt. Hon hade svårt att uttrycka sin melankoli för de personer som stod henne nära och som ofta klandrade henne för den, snarare än försökte hjälpa henne. Att förlusten av ett barn så kunde tynga ner henne, kunde hennes manliga vänner svårligen förstå – och förutom Claire, som hon inte var speciellt förtjust i, bestod så gott som hela hennes intellektuella umgängeskrets av män.
Man kan läsa Frankenstein som en högst feministisk roman – det verkliga monstret i boken är det uppblåsta manliga egot, medan Varelsen ömsom får representera det övergivna barnet, ömsom den förtryckta och missförstådda kvinnan. Men likaväl kan förhållandet läsas som en bredare samhälls- och moralfilosofisk diskussion.
Breda referensramar
Mazzarella går också in på otaliga sidospår då hon förklarar bokens uppkomst och dess bakgrund, samt pekar på hur den i sig fick fungera som inspiration för litteratur, konst och film både inom skräck- och sci-fi-genrerna, men också utanför. Hon spinner vidare på ämnet artificiell intelligens och refererar diskussioner kring vår tids allt intelligentare och mer självständiga robotar och datorer. Referenserna är både akademiska och populärkulturella, och Mazzarella anlägger en uppfriskande personlig ton. Som så ofta i hennes böcker, hänger läsupplevelsen delvis på hur intresserad läsaren själv är av ämnet. Å andra sidan är ”ämnet” i sig väldigt brett i denna bok, och det är svårt att se att någon med ens minsta intresse av litteratur, feminism eller filosofi – eller fördenskull skräck och sci-fi – inte skulle finna boken både intressant och tänkvärd. Personligen hoppas jag att Mazzarella skulle göra en lika diger analys av Den sista människan, en om möjligt ännu intressantare bok än Frankenstein.
Janne Wass
Merete Mazzarella: Själens nattsida, Mary Shelley och hennes Frankenstein. Schildts & Söderströms, 2014.
