Illustration: Leon Mendoza
Lars Mikael Raattamaas diktverk Kommunismen är bland annat en myllrande exposé över legendariska och okända kommunister från alla världens hörn – kosmonauter, suffragetter, frihetskämpar, författare, arbetare och intellektuella – formulerad på ett post-språk, pre-språk, sub- eller superspråk, eller kanske ett språk parallellt med språket, skriver K.A. Andreas Holmström.
Kommunismen – Sprawl 8 heter poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaas nya och åttonde diktsamling, där den anspråksfulla titeln hänger som en tyngd över sidorna. En 361 sidor tjock, vit bok med en röd stjärna och initialerna LMR på omslaget – en kommunisttydlig estetik. I bokens tre delar – ”Verkligheten”, ”Regler” och ”Fantasierna” – möter läsaren dikter som fått namn av personer som alla har funnits och som på ett eller annat sätt är knutna till kommunismen och en kommunistisk tankesfär.
I den första avdelningen möter vi hundra röster i korta dikter, oftast med titlar tagna från kanske mindre kända personer som Süchbaataryn Jandzjmaa, Rachel Corrie och Ibu Sulami, men också välkända som Helen Keller, Stokely Carmichael och Susan B. Anthony. Här hittar vi den första kvinnliga kosmonauten, en kvinnlig sovjetisk prickskytt, feministiska poeter, ryska, australiensiska, tyska och amerikanska legendariska suffragetter, en vietnamesisk radioveteran, en karibisk författare, afrikanska och kubanska frihetskämpar – och de allra flesta är kvinnor. Men Raattamaa gör inget nummer av det, och just därigenom blir det en del av numret. Raattamaas avsikt är inte heller att skriva en dikt till eller om dessa personer, snarare är det så att dikterna är tillägnade de här ofta fängslade och mördade människorna.
Spretigt, vitalt, vackert
Ett osäkert glapp mellan titel och text öppnas och är en del av den avsedda sprawlen, den för Raattamaa essentiella ”spretiga, oregelbundna och oöverskådliga” hållningen både ifråga om dikt och arkitektur. Ordet står nämligen för en ”radikal demokratisering av staden, världen och konsten, bortom hierarkierna, bortom centrums förtryck av periferin”. Men själva dikterna då? Jo, de är bland det vackraste jag har läst. Men inte ”vackert” som i ”lättsmält” och ”tillrättalagt”. Nä, här rådbråkas det med språket. Som att ord bytts ut eller aldrig funnits där, och en glipa har skapats istället. Som någon som säger fel, som i ett post-språk, pre-språk, sub- eller superspråk, eller kanske ett språk parallellt med språket, och ett liv parallellt med livet.
Kan vi enas om att det inte är OK att glömma städningen. / På egen hand. Fast gemenskapen grundad i ömsesidigt ansvar. / Att vänja sig är nog att lägga sig ner och dö. / Annars har vi inte råd att byta ut handledarna. / Men hör du. Det som är botten i mig är inte ens botten i mig själv. / Han hackar i jorden med den väldigt lilla spaden.
Det är fritt, öppet och lätt, men samtidigt tungt och handfast, inte minst genom de egennamn och vardagsscenerier som ofta används. Ögonblick av andning. Fragment av liv.
I den andra avdelningen har dikterna titlar som Rosa Luxemburg, Frida Kahlo, Angela Davis, Gudrun Ensslin, Pablo Neruda och Amy Winehouse, alltså mer kanoniserade namn ur historien. Här expanderar också en våldsam formvariation ut i långa texter, där var och en till och med har sin egen typografi. Sidorna exploderar ut i prosastycken (en absurd ”historia” om en bortkommen Lev Trotskij i London till exempel), dialoger, rimmad vers och översättningslekar, och en skarp – och rolig – liberalism- och kapitalismkritik:
liberalismens oföretagsamhet är oförmågan att se hur tävlingen dödar och ständigt dödar igen / välkommen till audition för det lediga arbetet som dagsreceptionist vid säkerhetsavdelningen / pengarna ska ha det bra är nummer ett på dagordningen som står kvar på whiteboarden i natt
En lektion utan slut
Somligt i denna del hade jag kunnat vara utan, Kommunismen blir här alltför tradig i sitt sprawlande, och trots sin ambition, endimensionell. Men å andra sidan: vem är jag att tala för andra. Här kan nog finnas något för de flesta. Den avslutande delens ”Fantasierna” är exempelvis en sonettkrans med namn efter några av de människor som eftervärlden omtalar som Kirunasvenskarna, svenska medborgare som på 1920- och -30-talet emigrerade till Sovjetunionen. Men den delen är inte något för oss rimallergiker. Det blir för mycket ironi och kulturrevisionism över det hela, även om dikterna i sig är imponerande vitala.
Kommunismen ställer krav, precis som livet. Den är inte lättläst mesdesignad för något slags inbillad verklighetsmedborgare, nej, den har en form som kräver medarbete och engagemang. ”Dikten blir aldrig klar, den är oändlig”, skriver Raattamaa. Och inte heller läsningen av detta mäktiga och krävande poetiska projekt är klart, och om man ser på den fjorton sidor långa – i en diktbok mycket sällsynta – litteraturförteckningen, så kan den pågå länge än. Där återfinns de namn sidorna har belamrats av, vilket öppnar upp för en ännu bredare och mer kompletterande läsning. Om historia, om artonhundratal och nittonhundratal, om kommunismen, om politik. Och detta är vänsterpolitik per se – om jag får önska något, så använd Kommunismen på varje modersmålslektion i lågstadiet, lägg den i varje utsträckt hand, konsultera den när nästa viktiga politiska beslut ska fattas – chansen att rätt beslut fattas är mångfalt större då.
K.A. Andreas Holmström
Lars Mikael Raattamaa: Kommunismen – Sprawl 8. Bonniers, 2014.
