Susanne Ringell lägger örat mot det örngott som bär moderns monogram. Så börjar resan in i drömmarnas och nattens värld. Det är ett ställe där vi möts: en demokratisk arena där alla får plats. För en recensent påbjuder den här typen av litteratur vissa problem. Vem är jag att recensera folks drömmar? Är det ens Ringells drömmar? Kan det vara någon annan människas drömmar? Någons verklighet, till och med? I barnlitteraturen är nattsömnen och drömmen ofta något som ger styrka och kraft. Mer sällan hittar man motsvarande förhållningssätt i litteratur skriven för vuxna.
Här befinner sig berättaren mitt emellan tidigare generationer och de framtida som kanske aldrig blir av. Äldre människor, som genomlevt alla möjliga umbäranden, verkar se livet mera positivt än berättarjaget. Föräldrar och svärföräldrar rapporterar telefonledes från ett skymningsland som för dem själva ter sig glasklart men väl suddigt för andra, till och med för den som låter det sovande örat lyssna till mammas monogram. De yngre människorna, de som kanske föds, försvinner. Vuxenlivet tycks definieras av att det finns någon att vara förälder till. Mödrar är kompetenta kvinnor, och de kvinnor som fortfarande bara är döttrar, förblir förvuxna barn.
Det finns en genomgående känsla av otillräcklighet som förstärks av texternas korthuggna avslut. De bästa läsupplevelserna är de drömmar som beskrivs stramt och sparsmakat, men ibland blir det tyvärr en aning pladdrigt. Det är främst uppenbart i bokens första del, kallad Staden. Del två, Den eviga staden, utspelar sig i Rom. Där får styckena karaktär av en mera traditionell reseskildring. I sammanhanget blir det effektfullt. Att byta land är ju att rucka på sin egen verklighet och kan därför jämföras med nattsömnens drömmar. I Rom finns inga monogram på de anonyma örngotten. Drömmarna övergår i vad som tycks vara en mera vaken och verklig tillvaro. Känslan av att ha misslyckats som människa, av att ha misslyckats i sin kvinnokropp, försvinner däremot inte. Susanne Ringell har skrivit en vacker drömbok och den är sympatisk i sin uppenbara längtan till att nå ut. Som läsare känner jag ändå en klar motsträvighet, vilket förmodligen har att göra med att det inte finns några filter alls. Jag försöker värja mig mot läsningen – eller åtminstone bestämma mig för att jag har möjligheten att, om jag så vill, värja mig mot läsningen – men det går dåligt. På ett sätt som ligger bortom det intellektuella, är Tärnornas station svår att inte drabbas av.
Johanna Karlsson
Susanne Ringell: Tärnornas station – en drömbok. Ellips förlag, 2014.
