En fredskämpe har lämnat palestinierna

av Alessandra Garusi

I den inflytelserika palestinska läkaren Eyad El-Sarraj rymdes också en människo-rättsaktivist och fredsförhandlare. Alessandra Garusi skriver om hans liv och arv.

– Jag har två drömmar, bekände doktor Eyad El-Sarraj för mig under en intervju 2004.

– Den första är en dröm för mänskligheten: att Israel-Palestinakonflikten skall lösas fredligt. Och så har jag en dröm om att ha en båt och fara från hamn till hamn i Medelhavet.

Olyckligtvis hann ingen av dessa två önskningar uppfyllas, och El-Sarraj – Gazas främsta och mest distingerade psykiatriker och människorättsaktivist – dog av benmärgscancer 69 år gammal den 17 december 2013.

El-Sarraj föddes i Palestina under det brittiska mandatet, i Bir al-Saba som blev Beersheva efter grundandet av Israel. Till Gaza anlände han som flykting tillsammans med sin familj 1948. Fadern och brodern arresterades och fängslades när Israel ockuperade Gazaremsan 1967. Hanåkte iväg för att studera och examinerades från Alexandrias universitet och Institutute of Psychiatry i London.

– Det var där, på psykiatriska kliniken vid Alexandrias sjukhus som jag upptäckte att patienter med mentala sjukdomar ofta hade utsatts för allvarliga brott mot mänskliga rättigheter.

Senare återvände El-Sarraj till Gaza, som redan var ockuperat, och blev en pionjär inom forskning om och behandling av mental ohälsa: 1990 grundade han Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) och satte ihop en grupp med 35 specialister, av vilka många hade erfarenhet av israelisk fängelsetortyr och tvångsmässiga samarbeten.

Husam El-Nono, en kollega till Sarraj, berättar att programmet i dag har ungefär 70 permanenta medlemmar bland personalen.

– Under de senaste 25 åren har vi utbildat tusentals yrkeskunniga inom olika fält som är relaterade till hälsa, socialväsende, utbildning och rättsväsende: läkare, sjuksköterskor, lärare, advokater, rehabiliteringsarbetare och poliser.

Jordens fördömda

Att leva och arbeta i Gaza är emellertid tufft och det kan kännas som att försöka tömma havet med sina bara händer: under den senaste israeliska militäroperationen dödades mer än 2 150 palestinier, av vilka ungefär 540 var barn och fler än 200 kvinnor. De skadade var drygt 12 000, av vilka ungefär 1 000 kommer att ha ett handikapp för livet.

Det personliga pris som folk som arbetar på Gaza Community Mental Health Programme betalar är enligt El-Nono mycket högt.

– Bland personalen fanns det tre personer som miste släktningar i det förra kriget. Institutschefen Yasser Abu Jamei förlorade 28 släktingar i ett anfall i Khuzaa nära Khan Yunis i söder. Psykologen Hasan miste sex av sina familjemedlemmar, inklusive sina moster, tre bröder, svägerska och ett syskonbarn i ett anfall mot deras hus i flyktinglägret i Bureij i mitten av Gazaremsan. Den tredje är receptionisten Osama som miste sin bror i Gaza.

Nu när vapnen tillfälligt har tytsnat ringer doktor Eyads ord i öronen. Han sade:

– Människorna är produkter av miljön. I Gaza består luften vi andas av förlust, trauma och våld. Barnen lider mycket. Utöver det här påminns vi dagligen om vårt förflutna som flyktingar och som jordens fördömda. Allt detta leder till den bitterhet som i dag kännetecknar Palestinas befolkning.

Potentiella martyrer

Men varifrån kommer en självmordsbombare?

– Det finns ett trauma som radikalt kan förändra ett barns liv, förklarade El-Sarraj.

– Det traumat är besegrandet, förödmjukandet av barnets far. I barns ögon symboliserar fadern makt. Om denna figur förstörs blir den psykiska skadan stor. Barnet kommer genast att försöka hitta ett substitut och Hamas kan ockupera faderns plats. När livet bara är förtryck är det alternativ som erbjuds framtida martyrer – en plats i himlen vid profetens sida – lockande. Det finns alltid en punkt då en potentiell matyr bestämmer sig för att bli en.

Det är därför El-Sarraj ansåg att det var så viktigt att inge hopp i Gazaborna, en känsla av att livet är värt att leva. När ens sinne får en skymt av fred och lycka blir allting möjligt igen.

– Och det behövs ett starkt ledarskap som är förmöget att förmedla detta budskap och på ett konkret sätt förbättra den allmänna atmosfären, menade El-Sarraj.

– Människor måste kunna tro på fred igen: om nytt hopp uppstår försvinner självmordsbombarna.

Patologisk optimist

I en artikel publicerad i The New Yorker beskriver sonen Wasseem El-Sarraj sin far som en patologisk optimist.

– Delvis låg det i hans personlighet, men det möjliggjordes också av ett privilegium. Tack vare hans samhälleliga position och hans globala kontakter kunde han arbeta med många olika saker som gav honom konkret hopp. På morgonen kunde han reformera GCMHP-institutionen och på eftermiddagen kunde han försöka förmedla mellan Fatah och Hamas.

På grund av sin frispråkighet fängslades El-Sarraj ett antal gånger av både Israel och av palestinska myndigheter. Likväl var han rådgivare i den palestinska delegationen för toppmötet år 2000 mellan Yasser Arafat, USA:s dåvarande president Bill Clinton och Israels dåvarande premiärminister Ehud Barak. Han kunde acceptera tanken på att arresteras, men inte tanken på att lämna landet.

Tidiga morgnar brukade han vandra längs stranden, där fiskare och barn på väg till skolan hälsade på honom. Och det är precis på denna plats som hans familj, vänner och kolleger vill föreställa sig att han är nu.

Alessandra Garusi
Översättning Fredrik Österblom
Foto: Yvonne Fredriksson

1 kommentar

Emma calabrese 20 november, 2014 - 23:35

That’ san amazing story.
It show all the positive in a long and bloody war.
It show how can we found a smile and and hope even in the most difficult situation, between suicide bomberà and kids died.
Congratulations for this GREAT and coragious reporter, go on searching love for peace in this world of hate!
With love
Emma
– from Milan, Italy

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.