26-Till Damaskus-pärmTill Damaskus, Ghayath Almadhouns och Marie Silkebergs voluminösa poetiska samarbetsverk, är ett möte mellan olika kulturer, litterära traditioner och temperament. Almadhoun, palestinsk exilförfattare, har en nära relation till staden i bokens titel, han är uppvuxen där, medan Silkeberg delar de flesta läsares utgångspunkt: hon betraktar platsen med den utomståendes ögon. Och samtidigt: ingen beskrivning eller läsning erbjuder en slutgiltig sanning vare sig om platser, personer eller historien; de ingår i en fortgående tolkningsprocess där såväl närhet som avstånd bidrar till förståelsen.

Damaskus får en visuell konkretion genom fotografier på ytter- och innerpärmarna och även inne i boken. Det är storstaden fångad ur vidvinkelperspektiv vid olika tider på dygnet, ett myller av byggnader och gator, en väldig struktur där komplexiteten får detaljerna att suddas ut. Men de finns förstås ändå där, de individuella erfarenheterna och ödena. Det som förenar Almadhouns och Silkebergs texter är rörelsen mellan dessa ytterligheter, mellan historien som tvingande kraft och inramning och den personliga upplevelsen, som ibland kan framstå som livsavgörande och betydelsemättad, andra gånger som alldaglig och trivial.

Den här inkluderande principen är särskilt tydlig hos Silkeberg. Greppet känns igen från hennes föregående bok, Material (2010): texten har ofta drag av dokumentation, ackumulation och association, mer sparsmakade estetiska strategier ersätts av flödet, katalogen och rytmiserade räckor av ord och fraser. Det finns utan tvekan läsare som tycker att detta är att fördela den litterära spänningen på en för stor yta. Är inte diktens uppgift att komprimera och förtäta? Nja, det är en skrivart men det finns också andra som är lika relevanta, och ibland kanske mer relevanta, och som fordrar en annan läsart än den mer traditionella poesin. I det expansiva finns förvisso också plats för den kärnfulla detaljen.

Det finns en viss svalhet i Silkebergs texter, en sorts glapp eller fördröjning, också när de tangerar intima och smärtsamma erfarenheter och insikter, en ständig medvetenhet om språket som ekokammare och diffusionsprocess. Hennes återkommande inpass på andra språk, oftast engelska, kan eventuellt förstås som ett sätt att förstärka denna effekt: ”propagandans bild, en hel världs likgiltighet. att tala emot det. att bli hörd. details. att överleva. bara leva. defeat. of great ideas. inner defeats.” Bytet av språk är förstås även kopplat till dikternas bakgrund, citat ur samtal exempelvis, men sammantaget signalerar det någonting mer än den sortens autenticitet och källtrogenhet, någon gång kanske motsatsen, språkvalet som pose.

En viktig aspekt är naturligtvis att engelskan fungerat som samarbetets lingua franca. I en not till sist i boken nämns att ”Almadhouns dikter är översatta från arabiska via engelska av författarna”. Det är en arbetsgång som också lyfter fram frågor om översättning mer allmänt: Hur kan förståelse förmedlas överhuvudtaget, mellan människor och sammanhang? Vad är det som går förlorat? Vilka kompromisser är möjliga? Almadhouns poesi anknyter till arabisk tradition – uppställningen på sidan är vanligen mer konventionell än hos Silkeberg och den starka metaforen äger en självklar plats i dikten: ”Den här staden är större än en poets hjärta / och mindre än hans dikt”.

Ibland skildras traumatiska erfarenheter, av hot, våld och död, men det handlar också om släkt- och kärleksrelationer och de omförhandlingar som exiltillvaron innebär. Det bör tilläggas att det inte nämns vilka texter som är skrivna av vem. Överlag är kontrasterna så pass stora att man tror sig kunna identifiera ursprunget, men enligt författarna själva – det här kom fram i ett scensamtal på bokmässan i Göteborg – är det inte nödvändigtvis så entydigt. Bokens centrala referens, Damaskus, är naturligtvis mycket mer än en konkret ort; det är en mångskiftande metafor för livets villkor och världens tillstånd. Lika mycket som den enskilda platsen och krishärden är rotlösheten och de globala förflyttningarna och konflikterna den botten som ger texterna resonans. Jag tror inte det är så fruktbart att läsa dikterna som enkla kommentarer till varandra, snarare skapar de ett gemensamt rum, eller en scen, där flerstämmigheten förenas med viljan till möte och fortsatt översättning.

Ralf Andtbacka

Ghayath Almadhoun & Marie Silkeberg: Till Damaskus.
Bonniers, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.