Förståelsens olika former

”När två människor älskar varandra är viljan att förstå varandra ofta ett utmärkande drag för deras kärlek. Men är det överhuvudtaget möjligt att förstå en annan människa, eller gör jag ett misstag om jag tänker på den som jag älskar som någon som jag kan förstå helt och hållet? Borde vi istället erkänna att det finns ett oöverbryggligt avstånd mellan människor så att det bästa vi ibland kan göra är att inse att det alltid finns något som vi inte kan förstå?”

Denna frågeställning var föremål för filosofen Camilla Kronqvists anförande under rubriken ”Det oändliga avståndet” vid Filosoficaféet i Åbo den 19.10.

Kronqvist inleder sitt anförande med ett vardagligt exempel där frågan om viljan till förståelse anmäler sig till filosofisk reflektion: Två par brukar ibland träffas och umgås. Vid dessa möten brukar de utbyta tankar om tillvaron. En av dessa diskussioner råkar handla om kärlek och förhållanden, om frågan om förståelsen av varandra som partners förändras över tid.

Det ena paret hävdar att de under åren som gått nog blivit bättre på att förstå varandra, medan det andra paret säger sig inte alls ha blivit bättre på att förstå varandra. Tvärtom, de säger sig ha svårt för att förstå sig på varandra överhuvudtaget. Detta överbryggbara avstånd verkar dock inte utgöra ett problem för dem, men verkar samtidigt framstå som ett problem för det par som förstår varandra så bra.

En fråga som här anmäler sig är frågan om de båda paren alls menar samma sak när de talar om förståelse? Att denna fråga framstår som ett problem kan här bero på att paren talar förbi varandra. De använder alltså samma ord, ”förståelse”, men de menar inte samma sak.

Kronqvist ifrågasätter den klassiska filosofins uppställning av problemet om förståelse där förståelse handlar om att människor är utrustade med en slags intellektuell förmåga att förstå, dels sig själva, dels att de omges av andra med en liknande förmåga. Frågan om förståelse blir här enbart reducerad till frågor om kunskapsteori, där viljan om förståelse handlar om en vilja att förstå vad en annan människa tänker. Denna uppställning bidrar till tanken på att förståelse enbart handlar om en ökad mängd kunskap. Och i slutändan – att denna kunskap kan bli fulländad.

Kronkvist placerar, istället för denna jagcentrerade cartesianska bild, andra människor i centrum för sin filosofiska reflektion. Detta perspektiv kan kallas för ett moraliskt perspektiv. Genom att introducera ett moraliskt perspektiv på frågor om förståelse, genom att dra in andra människor i denna ekvation, förändras frågeställningen.

Från att förståelse varit en fråga om säker kunskap om den andres själsliv, visar våra olikartade sätt att använda sig av begreppet dess olika dimensioner. För att exemplifiera: I vissa situationer kan det vara viktigt att man själv har erfarenhet av en känsla, t.ex. sorg, för att man skall kunna dela denna känsla med någon annan som uttrycker sorg. Men detta behöver inte alltid vara fallet. Det är mycket möjligt att man nu, i sällskap med den som är sorgsen, slås av tanken på att man inte hittills har förstått djupet i denna sorg. Man kan förstummas av det oerhörda i sorgen, att hela tillvaron verkar hopplös. Att i detta sammanhang använda sig av frasen ”jag förstår dig fullständigt” skulle framstå som ett ytligt påpekande. Att göra den andre till en som gjort exakt samma erfarenheter som en själv, vore att tvinga sitt eget perspektiv på den andre. Detta kan ju få orimliga konsekvenser.

Kronqvist citerar filosofen Göran Torrkulla som beskriver det viktiga att se att min förståelse av din förtvivlan inte består i att jag själv är lika förtvivlad som du. I så fall har vi bara ett fall där två personer är förtvivlade, som inte alls är förmögna att trösta varandra. Istället kunde min förståelse av den andres situation visa sig i ren medkänsla för den andre, utan att man behöver påpeka att man förstår den andre fullständigt. Ett ”jag kan inte föreställa mig hur det känns” kan här väga mycket tyngre än ett ”jag vet exakt hur det känns”.

Förståelse handlar alltså i slutligen om att se andra människor, de oöverbryggbara avstånden till trots.

Alexander Öhman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *