Hopp vid klimatkrisens rand

av Lasse Garoff

I sin senaste bok använder Naomi Klein klimatförändringen för att säga någonting väsentligt om internationell handel, tillväxtens gränser, hur klimatpolitik är identitetspolitik, och hur vårt magiska tänkande låter oss hoppas att någon underbar teknisk lösning i sista stund uppenbarar sig. Det är raljerande, ibland långrandigt men väl underbyggt, revolutionärt och hoppingivande i en era av cynism och uppgivenhet.

Vi vet att den globala uppvärmningen orsakas av industriella utsläpp, men i sin senaste bok This Changes Everything. Capitalism vs. the Climate ställer Naomi Klein klimatförändringen direkt mot den frihandelspolitik som förts sedan åttiotalet. Kleins styrka har alltid varit hennes förmåga att tänka stort och åskådliggöra samband mellan till synes vitt skilda företeelser. Resultatet blir ett slags samtidens idéhistoria, där hon spårar rötterna till dagens globala ekonomiska och politiska utveckling. Hon ger också orsaker till världens obegripliga tafatthet inför klimathotet.

Lösningarna på klimatuppvärmningen finns redan. Ett hinder är att resursstarka industriaktörer (oljeindustrin) lobbar aggressivt mot statlig reglering, medan problemet är lätt att blunda för. Men det största hindret är ideologiskt, och det sitter djupt i samhällsstrukturerna vid det här laget. Ett hållbart samhälle är nämligen oförenligt med vårt marknadsliberala ekonomiska system.

Hållbart är möjligt fast vi inte tror det

”Economics are the method, the object is to change the heart and soul,” citeras Margaret Thatcher i boken. (”Ekonomi är metoden, syftet är att förändra hjärtat och själen.) Och där kan man säga att Thatcher lyckades bortom all förväntan. För att parafrasera Slavoj Žižek har kapitalismen blivit den enda ideologin, och det kännetecknande för ideologier är att de är osynliga för oss. De är helt enkelt glasögonen genom vilka vi ser på världen.

För att säga det en gång för alla: det annorlunda ekonomiska system som Naomi Klein talar om är ingen totalitär planekonomi. Men ett raskt skifte till förnybar energi och energisnål infrastruktur – täta städer, kollektivtrafik, övergång till sol- och vindkraft, övergång till ekologiskt jordbruk med mera – förutsätter en aktiv stat. En stat som formulerar en eftersträvansvärd samhällsvision och sedan med lagstiftning, investeringar och beskattning förverkligar den.

En övergång till koldioxidneutrala samhällen är ingen omöjlighet. Klein lyfter upp Hamburg, Frankfurt och München som på demokratisk väg valt att prioritera förnybar energi i energiproduktionen. Kolskatter har dock inte införts, så trots att en fjärdedel av Tysklands energiproduktion kommer från förnybara källor fortsätter tyska kraftverk att bränna kol och olja och säljer elen utomlands.

Men de stora och målmedvetna investeringar som ett hållbart samhälle förutsätter kommer inte att produceras spontant av den fria marknaden. Så länge det är gratis att släppa ut växthusgaser kommer kol- och oljekraft alltid att vara billigare än förnybar energi. Och den fossila energiindustrin lobbar emot lagstiftning som begränsar utsläpp, av ren överlevnadsinstinkt.

Enligt nyliberala trossatser är det fel att stater reglerar marknaden direkt och i många länder, bland annat Finland, drivs en väldigt uttalad nedskärningspolitik som krymper den offentliga sektorn och dess handlingskraft. Problem ska åtgärdas genom skattesänkningar och andra marknadsvänliga mekanismer, som just på grund av sin marknadsvänlighet är väldigt ineffektiva.

Marknaden är ingen lösning

Under Bill Clintons presidentskap presenterade USA utsläppsrätter som en marknadsvänlig lösning på klimatförändringen, i samband med Kyotoavtalet 1997. Utsläppsrätterna trumfades igenom och ersatte nationella kolskatter, vars intäkter skulle användas för att finansiera övergången till förnybar energi.

Istället för att skära ner på utsläppen skapade Kyotoprotokollet en jättelik marknad av utsläppsrätter, som i praktiken subventionerade den fossila bränsleindustrin istället för att beskatta den. Dels försåg staterna sina stora industrier med generösa utsläppsrätter genast från början. Men när en aktör nu genomförde en utsläppsminskande åtgärd kunde den oanvända utsläppsrätten säljas vidare till någon annan. Så en utsläppsminskning i ett land gav upphov till en ökning i ett annat.

Clintons regering ställde utsläppsrätterna som ett ultimatum för USA:s deltagande i Kyotoavtalet och torpederade därmed kolskatten. Ironiskt nog drog sig USA ändå ur avtalet till slut.

Frihandel mot klimat

Klein konstaterar att diskussionerna om global frihandel och klimatförändring har förts sida vid sida. Kring 1988 började växthusgaserna lyftas fram i offentligheten, men Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps utlöste en storm av eufori som gav marknadsliberalismen fria händer. Parallellt med klimatkonferenserna ordnades frihandelskonferenser, som hade precis motsatta intressen.

Där klimatkonferenserna ville begränsa utsläppen hade frihandelsavtalen som främsta funktion att ge storbolag möjligheten att flytta produktionen dit den billigaste och mest rättslösa arbetskraften fanns. Och snart visade det sig att rättslös arbetskraft och smutsig energi gick hand i hand.

Då klimat- och handelsavtalen stod i konflikt, prioriterades handeln konsekvent. Inte bara flyttades produktionen till de länder med den svagaste utsläppsregleringen, dessutom måste råvaror och produkter transporteras längre sträckor kring världen, vilket konsumerar fossila bränslen, och de fossila bränslena måste transporteras kring världen, vilket konsumerar mer fossila bränslen. Koldioxidutsläppen, vars tillväxt mattats av sedan 1960-talet och låg på 1 procent årligen år 1990, sköt i höjden till 5,9 procent år 2010.

I och med att jordens lättillgängliga oljefyndigheter börjar ta slut, övergår olje- och gasindustrin till djuphavsborrning, oljesand, skiffergas och andra metoder som ökar utsläppen och riskerna för stora oljeutsläpp. Industrin försvaras ofta med att den genererar jobb, och ett skitjobb är bättre än inget jobb alls. Men det blir en självuppfyllande utsaga eftersom föroreningarna från oljeindustrin förstör förutsättningarna för andra näringar (till exempel turism, fiske eller jordbruk).

Hopp finns trots allt

Inkomstklyftorna ökar globalt och världen indelas i en krympande grupp vinnare och en växande grupp förlorare. Samtidigt som följderna av klimatförändringen blir allt allvarligare, skärs de offentliga sektorerna ner av ideologiska skäl. Resultatet blir värre skogsbränder och värre stormar, medan livsviktiga tjänster allt oftare produceras av privata aktörer, och på grund av höjda priser blir tjänsterna otillgängliga för en allt större del av befolkningen, som utlämnas på den allt mer dysfunktionella statens nåder.

Och ändå, menar Klein, är motstånd inte bara möjligt, det är också effektivt.

Hon har i alla sina böcker visat prov på en romantiserande ådra där olika ”folkliga” rörelser buntas ihop till en påstådd global massrörelse (i detta fall något som kallas Blockadia). I This Changes Everything tenderar Klein att förfalla i exotiserande skildringar av urbefolkningar och deras påstått djupare koppling till landet och naturen. Men Klein ger också exempel på flera lyckade aktioner mot skiffergasprojekt i norra Kanada och Grekland, där jättelika projekt med förödande konsekvenser för miljön fått skjutas upp på obestämd framtid på grund av ett målmedvetet lokalt motstånd.

Naomi Kleins bok är en bred och analytisk kartläggning som snarast bekräftar det som annan facklitteratur om klimatet har att berätta. Det är ganska skit, alltså. Det djärva är att hon drar långtgående konsekvenser som få andra mainstream-systemkritiker vågar dra.

Klimatförändringen är det största enskilda hotet mot mänskligheten nu. Marknadsliberal ideologi är det största hindret för att åtgärda klimatförändringen, och därmed är marknadsliberalismen ett hot mot vår existens på jorden. Och slutligen, under trettio år har de parlamentariska demokratierna förhandlat om att begränsa utsläppen, utan resultat, medan problemet förvärrats och oljebolagen utvecklat allt destruktivare utvinningsmetoder, ofta med staternas uppbackning. Denna oförmåga av nationerna att se till sina medborgares bästa, väcker allvarliga frågor om statsskickets legitimitet.

Lasse Garoff
Foto: Ben Powless

Naomi Klein: This Changes Everything. Capitalism vs. the Climate. Allen Lane, 2014.  

1 kommentar

Ernst Mecke 17 november, 2014 - 23:14

My sincere thanks for a very good, realistic and comprehensive report about Naomi Klein’s book! Still, same as already on an earlier occasion, I intend to comment on one special point, namely (very much at the beginning of the article) the formulation that she says something ” … väsentligt … hur vårt magiska tänkande låter oss hoppas att någon underbar teknisk lösning i sista stund uppenbarar sig”.
The sad fact is that Naomi Klein (whose book I DO recommend – e.g. it might make a very good and – at 19,90 € – not too expensive Christmas present) does not have any very clear idea about technology:
One example: She describes somebody, who obviously was (seemingly at his own expense) dumping a larger amount of iron sulfate into the ocean and now seems to think himself a champion of the environment because of this, in really not very appreciative terms, obviously not having understood very well what his action should be good for. And I can report that Prof. Victor Smetacek of the Alfred-Wegener-Institute for marine research (a branch of the university of Bremen/Germany), whom I know also personally from my study time, was also dumping iron sulfate into the Southern Ocean (the matter being payed for by quite official German research funds). The idea behind this is, that phytoplankton needs minerals for growing and that its growth is widely limited by the shortage of iron ions in the sea water, so that, if one would add iron ions, the plankton should grow much better and, during the production of biomass, bind carbon dioxide in the process, removing it from the atmosphere. The research project will presumably try to find how much iron sulfate has to be invested in order to bind a certain amount of carbon dioxide – which, considering that the whole process happens in the open and very windy ocean, will certainly not be easy. And anyway this will not be THE method how to save the globe. But it may help a bit, and thus be worth investigating.
Another example: In Chris Goodall’s book ”Ten Technologies to Fix Energy and Climate” there is a lengthy description of a project which could produce electricity by installing solar power plants in the Sahara, claiming that ”the whole of Europe, North Africa and the Middle East could get its electricity from … as little as 0,3 per cent of the desert land area of the region”. – Since the West, in its wisdom, was removing Gaddafi from power, spreading his arsenal over the whole region in the process, these plans may not be feasible, but I heard in fact a rumour that in the beginning one of the institutions most interested in the project was the ”Münchener Rück” (if I remember the name correctly), i.e. a big insurance company with first-hand knowledge how really expensive extreme weather phenomena can become … . – I was then writing to Chris Goodall, recommending that one could begin with floating solar installations in, e.g., the Gulf of Taranto (Southern Italy) or some of the many protected bays of Greece, for Egypt also on Lake Nasser, and he also promised to forward the idea, but (of course ?) I have not heard of the matter since.
What I mean by all this is that there is quite a bit of thinking about climate solutions going on and that the term ”magiska tänkande” for this is perhaps not really adequate. There ARE solutions, and e.g. Japan is right now busy about both floating wind and floating solar power – this in spite of being regularly exposed to hurricanes, which we do NOT have in the Mediterranean!
The problem, then, is, exactly as Naomi Klein says, the capitalist system. To be more precise, the habit of our legal system to give always preference to the rights of OWNERS (even at the expense of the whole globe), the laziness and ignorance of our politicians who seemingly do not even bother at least to ask from engineers what the possibilities might be (in contrast to China, where recently about one third of the politicians in power were trained engineers), and also the ignorance and cowardice of our politicians who let themselves be led by the preachers of neoliberalism. – Well, whoever has contact to a politician should AT LEAST consider giving her/him Ha-Joon Chang’s ”23 Things …” as a Christmas present … .

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.