16-Omslag_Natternas-grasDet finns en åkallan i Modianos gestaltning av det förflutna, ett ”dröj kvar” – inte så mycket av saknad över det förlorade som för att där döljs något som vi aldrig upptäckte och utan vilket vi inte kan gå vidare, skriver Joakim Groth i sin recension av Patrik Modianos roman Nätternas gräs.

Modiano? ”Den där söndagskvällen övertygade jag till sist mig själv om att tiden står stilla och att jag, om jag verkligen gled in genom sprickan, skulle återvinna allt som det en gång var.” Jag läste honom på sjuttiotalet och när nyheten kom att han fått nobelpriset sökte jag på min bokhylla, den enda jag hittade av hans sjuttiotalsromaner var De yttre boulevarderna. Jag måste ha läst någon till, åtminstone Villa Triste låter bekant. På den tiden bodde jag ännu på Apollogatan i den där lilla tvåan där min faster hade bott och före det min farmor, jag studerade litteratur på universitetet, jag skrev på min första roman (Slangbåge brusten, existerar enbart i manuskript) och hade ingen större dröm än att bli författare. Jag läste en hel del fransk litteratur på den tiden och Paris var min litterära huvudstad, jag var därför svag för Modianos dimhöljda gator, de hemlighetsfullt ruvande husen, de ödsliga caféerna, den där utdöende melodin som förefaller bekant och obekant på samma gång. Men han var alltför lite modernist och ”experimentell” för att motsvara mitt dåvarande ideal (Simon, Butor, Sarraute, Le Clézio) och innehade aldrig någon rangplats i min kanon.

När jag fick hans senaste bok, Nätternas gräs, i present förra julen kunde jag smått överraskad konstatera att Modiano inte bara fortsatt att skriva under alla de här åren jag inte läst honom, han var sig också lik (ingetdera konstaterandet var väl i och för sig mera överraskande än motsatsen skulle ha varit). Men man kan inte två gånger och så vidare, och att läsa författare som utpräglat hör ihop med ett visst skede av ens liv kan efterlämna en lite svajande känsla av att man inte riktigt vet var man befinner sig, kanske något av ”samma känsla som när man länge betraktar ett upplyst fönster: en förnimmelse av närvaro och frånvaro samtidigt. På andra sidan rutan är rummet tomt, men någon har lämnat lampan tänd. För mig har det aldrig funnits vare sig närvarande eller förflutet. Allt blandas samman, som i det där tomma rummet där en lampa brinner varje natt.”

Ett kodat språk

Modiano alltså, Nätternas gräs. Till det yttre är intrigen enkel: berättarjaget återvänder i sina minnen till den tid han umgicks med en gåtfull och ljusskygg grupp mänskor med marockanskt ursprung som brukade samlas på hotell Unic eller café Luxembourg i Montparnasse, och framför andra Danne, romanens och dess huvudpersons undflyende hjältinna, med vilken han upplevde en kort kärlekshistoria. Men vad var egentligen hennes riktiga namn, vem var hon? Och vad var det för en ”otäck historia” som hon var inblandad i?

Till stor del slingrar sig denna korta berättelse (drygt hundratalet sidor, som de flesta av Modianos romaner) kring detta dunkel, ett dunkel som visserligen inte beror så mycket på minnets lakuner som på att romanjaget inte heller då det skedde visste vad det egentligen var fråga om. ”Under en kort period av sitt liv lever man för dagen, utan eftertanke, under märkliga omständigheter och bland märkliga människor. Först långt senare förstår man äntligen vad man har varit med om och vilka de där personerna i ens omgivning egentligen var, förutsatt att man till sist får möjligheten att tyda ett kodat språk.”

Det är för att knäcka den här koden i det förflutna jagpersonen bläddrar i sin gamla anteckningsbok, rannsakar sina otillräckliga minnesbilder och så småningom också får oväntad hjälp med att kasta ljus över mörkret av en viss Langlais, en pensionerad polisman som i tiderna undersökte kretsens förehavanden. Men den bild som till slut träder fram är ändå fragmentarisk och fylld av mörka fläckar, utforskningen av det förflutna innebär i lika hög grad att gestalta en ovetskap, de klargjorda sammanhangen avtecknar sig som lamporna från ett nattöppet café men ljuset de sprider är begränsat och mörkret är utan slut.

  Nåja. Och vem som gjorde vad och varför är förstås inte poängen. ”Det förflutna? Nej det handlar inte alls om det förflutna utan om episoder i ett drömt liv, tidlöst, som jag river ut sida för sida ur det trista vardagslivet för att skänka det skugga och ljus.” I kontrast mot Modianos pregnanta språk drivs hans berättarkonst av en viss dunkelhet, den klärobskyr som vilar över de avsides gatorna faller också över berättelsens karaktärer och intrigens detaljer, verkligheten har den karaktär som den har i minnet eller drömmen och det ymniga namngivandet av platser (gator, caféer) framstår som försök att förtöja den bortflyende tiden i något objektivt och fast. Det finns en åkallan i Modianos gestaltning av det förflutna, ett ”dröj kvar”, inte så mycket av saknad över det förlorade som för att där döljs något som vi aldrig upptäckte och utan vilket vi inte kan gå vidare. Det är därför den där utdöende melodin blir kvar i oss, det är som om vi ännu inte har hört den.

Joakim Groth

Patrik Modiano: Nätternas gräs (L’herbe des nuits, 2012). Grate förlag, 2013. Översättning: Anna Säflund-Orstadius. Hans senaste roman Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier (2014) finns inte ännu i svensk översättning.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.