Foto: Tani Simberg
Den svenska skådespelaren Iggy Malmborgs enmansföreställning boner utforskar på ett uppfriskande sätt vad som händer när man fråntar performativ konst alla dess traditionella estetiska egenskaper, skriver Lasse Garoff.
Dianascenen står tom på scenografi, de svartmålade väggarna ser slitna ut i det nakna ljuset. Ett kontorsbord står i ena hörnet, och högtalare står till höger och vänster. I händerna håller Iggy Malmborg, föreställningens enda skådespelare, en liten cylinder. En trådlös högtalare, visar det sig när cylindern börjar prata och presenterar sig själv och sin funktion på behagligt anonym svenskklingande engelska.
I tur och ordning går Malmborg sedan fram till olika föremål i det tomma utrymmet, brandsläckaren, ventilationstrumman, bordet, strålkastarna, och genom högtalaren presenterar föremålet sig självt och sina centrala egenskaper. ”Utan dessa egenskaper är jag skräp,” avslutas var och en av presentationerna. Med slumpmässiga mellanrum börjar låten Green Onions av Booker T & The M.G.s att spela, vilket förlänar den avskalade föreställningen en smittsam groove.
Malmborg sätter sig på stolen, nu ska skådespelaren gråta, lyder instruktionen ur högtalarna. Han har lyckats när en eller flera tårar rinner över hans kinder. Skådespelarens prestation görs kvantifierbar och instrumentell. Föreställningen går framåt enligt en strikt tidtabell, det ger intrycket av automatisk upprepning.
Det vilar något av Marcel Duchamps 1910-talsmodernism över föreställningen. Med sina massproducerade föremål eller readymades, som till exempel Cykelhjulet (1913), Fontän (1917) men framför allt en snöspade (En prévision du bras cassé, 1915), utmanade Duchamp den klassiska konstuppfattningen som förknippade konst och skönhet.
Utmaningen bestod inte i att ställa ut fula eller chockerande saker, eftersom fulhet och chockvärde är estetiska egenskaper i sig. Istället valde Duchamp att ställa ut saker som var explicit vardagliga. Med sina readymades bidrog han till att bredda uppfattningen om konst, därav konstverkens berömmelse. Skönhet och estetiska värderingar är inte irrelevanta för konsten, men konsten ska inte begränsas till estetiska uttrycksformer, hävdade han. Föreställningen är också kännetecknande modernistisk då den lyfter konsten själv till konstverkets huvudsakliga tema.
På samma sätt utforskar boner (av och med Iggy Malmborg) vad som händer när man fråntar performativ konst alla dess traditionella estetiska egenskaper.
Det är uppfriskande. Experimentellt utan att söka chockvärde (ja okej, kanske lite), icke-dramatiskt utan att vara postdramatisk teater, minimalistiskt utan att vara tråkigt. Föreställningen är inte helt icke-estetisk, vissa sceniska lösningar förekommer som strikt sett inte är funktionellt motiverade, och därför känns de delvis inkonsekventa i helheten.
Budskapets kärna?
Vad är det då man tittar på? boner är ”inte” många saker, men vad är kärnan av budskapet? Föreställningen syftar till att åskådliggöra begränsningar i människans kognitionsförmåga. På grund av våra språkliga strukturer lever vi delvis i en atomistisk illusion, vi ser världen som en gränslös ansamling av avskilda, enskilda rumsligt definierade föremål med en specifik funktion utan vilken de bara är ”skräp”. Vad är ett ”golv”, en ”vägg”? Och ”skräp” är då ett föremål som inte uppfyller sin förväntade funktion på ett tillfredsställande sätt.
Skådespelaren själv ordnas in bland dessa föremål, personen på scenen som ska gråta, rodna på kommando. Och därmed inordnas skådespelaren i de oftast osynliga föremål som utnyttjas när en teaterföreställning sätts upp. Konstnärsrollen får en liknande släng, då publiken ska slänga upp papperslappar med frågor och kommentarer på scenen, och Malmborg läser dem i tur och ordning och ur dem utvecklar han koncept för konstperformanser enligt samma automatiska mönster.
Och jo, Malmborg ska få erektion på kommando, därav föreställningens namn och arton års åldersgräns. Men det är inget särskilt chockerande i synen, snarast väcker det en viss sympati för hans märkliga arbetsförhållanden.
Lasse Garoff
boner. Av och med: Iggy Malmborg. Tekniska lösningar och dramaturgiskt stöd: Maike Lond. Föreställningen uppfördes under Baltic Circle på Dianascenen.
