I den ryska generalstabens väldiga byggnad mitt emot Vinterpalatset i S:t Petersburg, i den halva som i själva verket ursprungligen var utrikes- och finansministerium, avslutas nu i oktober en av de europeiska mega-konstutställningarna, Manifesta 10. Detta är den tionde utställningen i en serie, som i växlande skepnad vartannat år satts upp i olika länder. Nu ordnas den för första gången i Ryssland, samtidigt med invigningsevenemanget för Eremitagets nya museiannex, Generalstaben.

Manifesta brukar jämföras med Biennalen i Venedig eller Documenta i Kassel som trendsättande för nutidskonsten.

Just nu, när inga som helst positiva nyheter av något som helst slag som ens tangerar Ryssland får plats i Finland, väcker Manifesta-utställningen ett stillsamt behov att gå emot strömmen. Natoströmmen, Putin-demoniseringen, Heidi HautalaSofi Oksanen-påhejarna. Det är nämligen en brisant fin utställning i en bländande museimiljö, något helt annat än det mjäkiga, insmickrande så kallade Moderna museet i Stockholm, till exempel. Manifesta bevisar att vår förra huvudstad Petersburg också kan vara Rysslands fönster mot Europa och Europas port till Ryssland. Konstens dialog, carambolage och kollisioner sker här mellan gammalt och nytt, i det klassiska 250-åriga Eremitagets salar, i det nya supermuseet och på olika adresser ute på stan.

Utställningens kurator är den i branschen högt ansedda Kasper König från Tyskland, konstnärerna kommer från väst och öst i Europa, Japan, USA. En annan nyckelperson är Eremitagets chef Michail Piotrovskij, kulturpolitisk potentat av högsta rang i Ryssland, som fått till stånd Generalstabens renoveringsprojekt – och också Eremitagets filial i Viborgs före detta konstmuseum.

Manifesta-förberedelserna saboterades på det sätt som nu blivit rutin för allt som på något sätt gäller Ryssland: krav på bojkott, demonstrationer, webbadresser, i sociala medier. Det må så gälla OS i Sotji eller atomkraftverket i Pyhäjoki. Pussy Riot, Michail Chodorkovskij, anti-gaylagarna, Krim, Ukraina, hela repertoaren vändes också mot utställningsprojektet. Kritik och ovett öste ner över Kasper König, för att han överhuvudtaget hade åtagit sig kuratorskapet och ett lömskt samarbete med den förskräckliga fienden, Ryssland.

König försvarade sig med att just samarbetet och placeringen i hjärtat av Rysslands mest europeiska miljö var själva budskapet med Manifesta 10. Han ville inte ”uppträda som en ockupationsofficer”, Besatzungsoffizier, i ett annat land, utan som inbjuden gäst – en ovanlig, om inte rentav otänkbar roll för många som reser till Ryssland. Just här vill man gärna vara kulturell ockupationsofficer eller åtminstone protestposör.

Utställningen tar slut den 31 oktober och för den som inte hunnit dit blir det bråttom. Det fördömda visumtvånget (tack, EU) förhindrar allt vettigt normalresande till staden, drygt tre timmar med tåget. Webbplatsen www.manifesta10.org (även på engelska) ger en blek uppfattning av innehåll och upplägg.

Det som är mest omskakande är förhållandet mellan konstverkens tid och rum. Det nyaste nya med alla medel, material och medier, flera våningar höga eller i miniatyr. Den ständigt närvarande historien, i form av konstverk och arkitektur. Här finns plötsligt fem (5!) salar med enbart målningar av Matisse, de stora ”Dansen” och ”Musiken” bland dem. Mera på en gång än någon annanstans i världen?

Och arkitekturen: till sitt yttre står Generalstabens byggnadskomplex fullständigt oförändrat som på 1830-talet, petersburgskt i gult och vitt. Innergårdarna har fått glastak och stålkonstruktioner, trappor och nya plan har lagts in i dramatiska betongformer. Samtidigt står de gamla väggarna och byggnadsdelarna synligt kvar, i grått med vita ornament. De förra gårdarna har blivit fem våningar höga utställningsrum och kan förenas med varandra genom lika höga, megalomana portkonstruktioner.

Det finns också vanliga museisalar, fritt förvandlingsbara. De vita väggarna finns kvar, även om konstverken inte längre är upphängda i rader på medelbesökarens ögonhöjd, på det monotona sätt som har dominerat 1900-talets alla konstmuseer, utställningar och gallerier. Tidigare var museerna faktiskt trevligare, med färggranna och rikt ornamenterade salar, plyschsoffor och målningar i massor som fyllde väggarna så högt att man knappt kunde urskilja de översta.

Bakom den nya helheten på tusentals och igen tusentals kvadrat- och kubikmeter står ett planeringskollektiv, ”Intarsia Group”. Det nya museets överdåd av rymd, av gammal och ny arkitektur väcker igen frågan om hur något Guggenheim-museum i Helsingfors på den ynkliga plätten vid Saluhallen någonsin skall kunna hävda sig mot Eremitaget och Generalstaben. Fiskhandlarna och Roslund med sin köttdisk blir säkert hemtrevliga närmaste grannar. Den stora aspekten, av historiskt laddad miljö, arkitektur och symboler, som skapar musei- och konstupplevelsen i Petersburg, krymper till ett provinsminimum i Helsingfors. Guggenheim-perspektivet består av Viking Lines färjor, Skatudden och ett pariserhjul. I bakgrunden visserligen den ryska katedralen, ritad av petersburgaren Gornostajev.

Generalstabens museum i Petersburg är också upplysande. Här ser man, att om ett nytt museum för ny konst skall bli något annat än en tillbucklad utställningshall – à la Kiasma – så behövs en renodlad, medveten historisk dimension, i miljön, i samlingarna. Rum utan tid borde inte kallas museum.

Ett historiskt minus är att utrikesministerns, greve Nesselrodes ämbetsvåning i överdådig empirestil från Nikolaj I:s tid inte visas just nu. Den ligger i byggnadens yttersta del, med utsikt mot Vinterpalatset. Men biljetterna till Manifesta 10 och allt det övriga kostar hundra rubel, det vill säga två euro. Ett facilt pris, ingång från Palatstorget.

Rainer Knapas

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.