Ganska mycket, och samtidigt väldigt lite, har hänt i den finlandssvenska publicist- och medievärlden sedan jag skrev min senaste ledare för snart tre veckor sedan. Då förfasade vi oss över nedskärningarna inom KSF Media och debatten mellan Konstsamfundets vd K-G Bergh och författaren och Ny Tid-kolumnisten Merete Mazzarella gick het.

Strax därefter blev det klart att också Yle ska skära ner, på grund av att staten i sin vishet beslutat att inte indexjustera Yleskatten. Beslutet att slå ihop Borgåbladet och Östra Nyland är inte nödvändigtvis en helt galen idé med tanke på resurser och kvalitet, men utan tvekan kommer mångfalden inom lokaljournalistiken att lida. Diskussionen om Brages pressarkiv är inte avslutad, och det verkar som om man fortfarande inte funnit en lösning som arkivets anställda och aktivister skulle vara helt nöjda med. Och i början av denna vecka blev det klart att nio personer kan få gå från det stora finlandssvenska bokförlaget Schildts & Söderströms, bara några år efter att de två slogs ihop med buller och bång.

Mycket nytt alltså, men å andra sidan är det endast en fortsättning på vad vi sett i branschen, och i samhället i stort, under en längre tid. Tanken är att det som inte är ”produktivt” eller ”effektivt” är en black om foten på samhället, och å det snaraste bör friseras så att det passar in i ett marknadsliberalt format. Att det skulle finnas ett egenvärde i att som samhälle betala för saker som är en bred allmänhet till nytta är ett ideal som långsamt håller på att förtvina. Att denna tankegång finns inom en högerregering är visserligen inte någon överraskning, men att den börjar smyga in sig hos ledningarna på allmänna fonder är oroväckande. För även om Schildts & Söderströms är ett bolag, är dess största ägare en sammanslutning av finlandssvenska fonder, stiftelser och organisationer.

Det är visserligen delvis naturligt att ett bolag eftersträvar ett nollresultat, men som vi vet fungerar Svenskfinland inte riktigt enligt samma förutsättningar som resten av marknaden, ens då det gäller bolag. Det finns få uttryckligen finlandssvenska verksamheter som klarar av att gå med vinst, speciellt då vi talar om kultur- och samhällsverksamhet. Det är för detta ändamål vi har finlandssvenska fonder. Och det är för detta ändamål som de finlandssvenska fonderna sysslar med olika typer av affärsverksamhet som fastighetsinnehav, kapitalplacering och så vidare – så att de finlandssvenska kultur- och publicistfälten inte ska behöva fungera helt och hållet på marknadens villkor.

Nu verkar det ändå som om man inom fonderna lyssnat för noggrant på signalerna från statsminister Alexander Stubb & co. Under veckan som gick fortsatte debatten om det ökända uttalandet om att ”Finlands offentliga utgifter utgör 58 procent av bnp”. Det är ett uttalande som nu har upprepats av Stubb, president Sauli Niinistö, centerledaren Juha Sipilä och ex-statsministern Jyrki Katainen, och som varje gång det yttrats skjutits i sank av statistiker, ekonomer och statsvetare. Det är ett lögnaktigt påstående utan betydelse. Men om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den ofta sanning i allmänhetens medvetande, vilken antagligen är orsaken till att den nu tutas ut ur så många högerstrutar.

Syftet är sannolikt att skapa ett stöd för en utökad politik av nedskärningar i offentliga sektorn och allmännyttig verksamhet, samt att regeringen bättre ska kunna sälja idén om det ekonomiska vinstsökandets allena saliggörande. Men man kan hoppas att åtminstone inte samhällets allmännyttiga, filantropiska institutioner faller för dessa marknadsliberalismens dammsugarförsäljare.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.