Foto: Fredrik Österblom

Foto: Fredrik Österblom

Fredrik Westerlund har disputerat med en doktorsavhandling om Martin Heideggers filosofi vid Helsingfors universitet. Ny Tid har träffat honom för ett samtal om filosofins betydelse, etikens roll inom tänkandet och den alltid brännande frågan om Heideggers nazism.

Det har länge funnits två förhärskande sätt att förhålla sig till Martin Heideggers filosofi, ett vördnadsfullt där Heidegger i första hand parafraseras och utläggs utan självständigt filosoferande, och ett där det riktas häftig kritik mot honom utan omsorg om att försöka förstå honom.

– De som känner till Heideggers verk är alltför ofta dess fångar, medan kritikerna sällan riktigt har tagit sig in i det. Vad som saknas är uppgörelser med Heidegger som inte bara är ett förkastande utan som försöker avgränsa det som är upplysande och insiktsfullt i Heidegger från det som inte är det, menar Fredrik Westerlund.

Westerlund skiljer i avhandlingen mellan ett filologiskt och ett filosofiskt sätt att ta sig an filosofin. Den filologiska tendensen, som är vanlig inom Heideggerforskningen och inom kontinentalfilosofin överlag, består i att upphöja en filosof och parafrasera denne på ett mer eller mindre sofistikerat sätt, att låta hen sätta agendan utan att någonsin träda in som en självständig röst. Mot det här ställer Westerlund det genuint filosofiska angreppssättet som snarare består i att fundera över hur det som filosofer säger relaterar till sakerna själva.

– Om Heidegger talar om till exempel ångest kan vi bara förstå och bedöma vad han säger genom att själva verkligen fundera över och reflektera över vad ångesterfarenheter är för någonting.

Fokus i avhandlingen ligger på Heideggers försök att redogöra för hur det kommer sig att vi kan erfara saker och ting som meningsfulla fenomen. Heideggers centrala idé, som utövat ett starkt inflytande på senare filosofi, är att vår erfarenhet och förståelse är radikalt historiska.

– Enligt Heidegger är vi alltid redan inkastade i historiska meningsvärldar och den historiska värld vi lever i bestämmer vad vi kan erfara som meningfullt och viktigt. För honom ligger vår djupaste existentiella utmaning i att klarsynt acceptera vår historiska värld som ett grundlöst och ändligt öde.

Etik som första filosofi

Det som gör Heidegger viktig är att han i så hög grad har präglat filosofin efter honom, men också, menar Westerlund, att Heidegger driver tänkandet längre än många av de filosofer som arbetar i hans kölvatten gör. Föregångaren går längre än efterföljarna.

– Det är en vanlig föreställning idag både bland filosofer och icke-filosofer, att det är våra historiska värderingar och normer som ligger till grund för vår moraliska förståelse. Däremot ställs sällan frågan vad värderingar är för något och hur de kan utgöra moralens ursprung.

Heidegger driver denna fråga till sin spets genom att försöka visa hur våra historiska meningsvärldar kan angå oss som bindande och normativa.

– Jag tycker att han misslyckas men att hans misslyckande är lärorikt. Försöket visar att våra historiska normer och värderingar i första hand angår oss i kraft av det kollektiva tryck som de utövar. De bestämmer vad kollektivet uppfattar som gott och ont, hedervärt och skamligt, och tränger därför djupt in i vår identitet. Men den här typen av kollektivt tryck är knappast moralens ursprung.

Enligt Westerlund måste vi skilja mellan en hållning där vi framför allt bryr oss om hur vi ter oss inför andra och möjligheten till genuin omtanke om andra.

– Den andra människan angår mig som sådan oavsett vilken kultur vi råkar leva i, och jag är i princip alltid öppen för möjligheten att förhålla mig till henne med sympati och omsorg – eller låta bli. Heidegger förnekar den här möjligheten, vilket leder honom in i ett försök att upphöja våra kollektiva historiska världar till all betydelses och morals ursprung.

En kritisk läsning av Heidegger gör tankegångarna tydligare, och då blir det också lättare att upptäcka vad som är problematiskt i den här bilden.

– Dogmerna trivs bra i halvdunkel, men när man driver en tanke tillräckligt långt och gör den klarare får vi också bättre medel att frigöra oss från den och se andra möjligheter.

I filosofihistoriens huvudfåra, från Aristoteles till Descartes, har metafysiken allt som oftast betraktats som den första filosofin. I konflikt med detta efterlyster Westerlund ett upphöjande av etiken till första filosofi.

 – Om vi vill tänka kring frågor om livets mening, om gott och ont, måste vi gå direkt på de frågorna och se hur de möter oss i våra liv. Som jag ser det handlar etiken i första hand om att reflektera över den själsliga dynamik som kännetecknar vårt liv tillsammans med andra. Hur angår den andra människan mig? Vad längtar jag efter och vad får mig att känna obehag, avund, avsky? Vad får mig att vända mig bort från andra och reducera dem till karaktärer i ett socialt rollspel?

Heidegger och nazismen  

Det är sällan Martin Heidegger diskuteras i en bredare offentlighet utan att frågan om hans nazistiska engagemang tas upp. Några månader innan Westerlunds avhandling gick i tryck publicerades för första gången Heideggers ”svarta häften”, en filosofisk-politisk dagbok som rönt stor uppmärksamhet på grund av sina antisemitiska passager där Heidegger uttryckligen kopplar ihop antisemitismen med sin filosofi.

– Det gäller att se hur de existentiella motiv som driver hans filosofiska tänkande i någon mån också kastar ljus över hans engagemang i nazismen. Det finns hos Heidegger en idé om att vår kollektiva värld har blivit meningslös, att den västerländska kulturen hotas av undergång och att det nu gäller att återskapa en starkare, mera lyskraftig och meningsmättad värld. Och i tanken ingår att det är en värld som Heidegger själv på sätt och vis låter träda fram. Både i filosofin och politiken förstår Heidegger sig själv som en hjälte som kämpar mot en rutten samtid. I botten finns en hållning av ressentiment och revanschlust.

Men Westerlund påpekar att samtidigt som vi bör göra dessa anklagelser mot honom får avfärdandet inte bli ett sätt att automatiskt rentvå oss själva.

– Utmaningen ligger i att fundera på om inte de saker som gör nazismen attraktiv för Heidegger också är sådana frestelser som vi själva fortfarande har, men som täcks över när vi kastar nazianklagelserna mot Heidegger. Det blir lätt en diskussion som aldrig blir en självuppgörelse eller självrannsakan utan ett perspektiv där vi från en trygg plats levererar domar.

Fredrik Österblom 

Fredrik Westerlund: Heidegger and the Problem of Phenomenality. Filosofiska studier från Helsingfors universitet, 2014.
Avhandlingen finns tillgänglig i sin helhet på följande adress: https://helda.helsinki.fi/handle/10138/45258

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.