12-Agnetas bokpärmHos Agneta Enckell finns ett slags totalt kompromisslöst nu, en textverklighet som öppnar sig ovanligt mycket, kanske för att dikterna så konsekvent undviker att diktera hur de ska läsas, skriver Sebastian Johans.

Etablerade, betydande poeter har en tendens att liksom ta ett steg tillbaka och ladda sina texter med en knappt märkbar självmedvetenhet. Det låter kanske som en anklagelse, men det är det inte. Det är fullt förståeligt att en människa som lägger ett stort fokus på sitt skrivande, och som har fått chansen att blomstra och sätta avtryck, i någon mån vårdar sitt arv i realtid. Hos Agneta Enckell finns inte ett spår av det här.

Hos Enckell finns istället nästan det motsatta. Ett slags totalt kompromisslöst nu – en textverklighet som öppnar sig ovanligt mycket, kanske för att dikterna så konsekvent undviker att diktera hur de ska läsas – som med en distinkt känsla av nödvändighet påminner om det driv som relativt ofta finns hos hungriga begåvade debutanter som håller på att spricka eller krevera av uppdämd tvångsmässig berättarlust. Det är en av orsakerna till att jag håller Agneta Enckell som en av de allra främsta poeterna på svenska i dag.

Därmed inte sagt att Enckell påminner om en debutant i övrigt, det har hon aldrig gjort, knappt ens i den trettio år gamla debuten Förvandlingar mot morgonen. Som få andra behärskar hon sitt språk fullt ut. Behärskningen av både språket och det grafiska rum som boksidan erbjuder är till och med så stor att det är just den där tonen av underliggande litterär punkighet, som hon delar med den tidiga Lars Norén, som gör att dikten inte stelnar i sin säkra form.

I sin åttonde diktsamling inte ett ord (jag är naken) är Enckell på ett paradoxalt sätt mer drömsk och direktare än hon varit på länge. Dikterna klättrar ovanligt lite över sidorna och den grafiska, visuella, formen (som ofta blir både labyrint och ariadnetråd hos Enckell) är förhållandevis nedtonad, vilket gör att de återkommande, utdragna mellanrummen mitt i meningarna blir desto mer effektfulla. Istället hänger orden relativt säkert kvar högst upp på sidorna på samma sätt som diktjaget i samlingens första och längsta del försöker stanna i det tillstånd som skiljer dröm från vakenhet, där respektive sidas landskap läcker över i det andra, ”som fjärilar ur sinnestillståndet // (nattens lilla flicka vinkar till mig / från limpopo-flodens strand, hon / har ristat ett tecken i sin handflata)”.

Tonen är, med Enckell-mått mätt, förhållandevis uppsluppen, men kanske speglar jakten på mellanrummet mellan tillstånden en förlust som också innebär en vinning, den ena världen istället för den andra, som en motpol till de mer ensidiga förluster som tiden erbjuder alla sina vandrare. Språnget från nästandröm till nästandröm innebär en kontrollförlust, men också något betryggande, behagligt dämpat:

i en hemlig öppning, naken

det är på djupet av det man inte förstår

det är ett liv under vatten, ljud

åker omkring

Drömmen består genom hela samlingen, men efter den inledande avdelningen blandas också en tydligare vakenhet in. En resa till Rom, en kärlekshistoria och en förlorad mor stiger in som parallella teman som löper in i varandra. I bokens fjärde avdelning blir dikterna längre, både på sidan och i sitt narrativ. ”visst vaknar vi / igen. när sömnen / brister. handen/följer /lakansspåret // du omger dig / med glömska // din rygg din mor / en knut din kamp / och smärta” (…)

Det finns något väldigt inbjudande i inte ett ord (jag är naken). De drömska fragmenten monteras på varandra i en relativt linjär ordning, men med drömmens karakteristiska öppenhet blir de inte slutna utan framstår som inbjudande portaler mer än som stängda enheter. En överraskande referens som dyker upp i skallen är den svenska kritikern och författaren Torsten Ekboms svävande roman Staden med de elva portarna, som skrevs för att illustrera det drömska tillstånd av extrem sensibilitet som författaren upplevde då han vaknade efter en hjärttransplantation och mottog alla intryck med full kraft. Enckell söker något liknande.

Att läsa Agneta Enckell är som att snubbla över en hög skärvor som blivit över när någonting huggits i sten. Läsningen är ett sammanklistrande av det borthuggna skalet som avslöjar ett meningsbärande tomrum. På en gång självklart och funktionellt, och hopplöst förlorat. Och mycket vackert.

Sebastian Johans

Agneta Enckell: inte ett ord
(jag är naken).
Schildts & Söderström/Atlantis, 2014.

  

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.