Mustaschkoppar och goda grannar

av Heidi Johansson

Det är redan flera år sedan en person i min närhet totalt snöade in sig på att sälja saker via nätauktion. En minst sagt oväntad konsekvens var alla de fascinerande möten jag haft när jag fungerat som kurir mellan köpare och säljare. Alldeles speciellt kommer jag ihåg dagen jag lovade leverera en mustaschkopp till ett par i huvudstadsregionen – ett föremål vars existens jag innan dess inte ens känt till. Lyckligtvis hörde jag mig för om koppens historia – och lyckligtvis hade den en historia som de tidigare ägarna vinnlagt sig om att memorera och återberätta – för när vi kom fram till paret som köpt koppen visade det sig att de inrättat en liten utställning med mustaschkoppar i sitt garage, och att de kunde berätta de andra kopparnas historia. På hyllorna fanns redan många exemplar, och fler skulle de bli.

En annan gång stod jag i Kajsaniemi i snålblåsten och väntade på någon som skulle vara ett extremt hängivet Rosa pantern-fan. Personen i fråga sade sig köpa allt som hade med pantern att göra. Jag stod för mig själv och spanade längs Trädgårdsgatan och funderade om man ser ut på något speciellt sätt om man är Rosa pantern-fan. Nej, det var sedan inte svårt att känna igen personen, som var klädd i … ja, gissa vilken färg. Vi har sedermera träffats flera gånger när ny panterparaphernalia har dykt upp i någon garderob.

Och så var det den dagen jag stod på en spårvagnshållplats och väntade på Stockmannen; en gemytlig åldersstigen herre som samlar på allt som det står Stockmann på. På en vind hittades ett stryklod med just det åtråvärda namnet inskrivet, vilket mannen sedan bjudit på. Vi stannade en stund och pratade, mannen och jag. Det visade sig att han samlat i flera decennier, och att han blivit uppmärksammad på många håll för sina samlingar. Han hade till och med fått en Stockmannstatyett som tack för sitt hängivna arbete.

Jag inser nu retrospektivt att jag aldrig hade sett mig själv i köparrollen. Jag samlar inte på något i egentlig mening, men har faktiskt lite avundats alla dessa udda hobbyer, och ibland tänkt att man borde börja samla på något riktigt bisarrt. Men så kom dagen då det skulle börja samlas ihop babygrejer, och jag insåg snabbt att det här var både billigt, nyttigt och framför allt roligt! Eller nåja: auktioner är allt för jobbiga, men som tur finns det webbsidor där man genast kan se om man lyckats eller inte. Och så Facebook-återvinningsgruppen i mina egna kvarter som jag nu är närmast besatt av.

Mitt första köp var ett monumentalt misslyckande. Jag trodde mej ha köpt engelskspråkiga Winnie the Pooh-album, alltså samlingsvolymer, men det visade sig att ”albumen” var pyttesmå häften med ett antal genomskinliga fickor dit man kunde sticka in foton. Men efter det känns det som om second hand-shoppandet tagit mej från klarhet till klarhet. Det är också helt ovärderligt att ha kunnat gjuta liv i så många grannhus. Plötsligt vet man att i det där fönstret bor Vera vars mössa vi nu har, och där borta ligger Amelia och sover, hon vars vinterskor vi nu fått ta över, och som fortsätter att traska vidare ännu en vinter.

Heidi Johansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.