Tjugo år har gått sedan Anna Odell och hennes klasskamrater slutade grundskolan. Nu är det dags för klassträff.
Återträffens första del som är fiktiv för tankarna till Thomas Vinterbergs Festen. Regissören Odell som spelar sig själv håller ett tal vid ett festbord. Hon avslöjar att alla i sällskapet på ett eller annat sätt var hennes plågoandar under skoltiden. Det som de minns som ”en enkel och oskyldig tid” var hennes livs mardröm.
Skildringen av de självgoda fyrtioåringarna är allt annat än smickrande. Osökt tänker jag på TV-serien Solsidan och Levan Akins satir Katinkas kalas.
Till sist eskalerar konfrontationen, det blir slagsmål, Anna kastas ut. Några slowmotionåkningar genom skolans korridorer binder ihop klassträffsscenen med filmens andra del. Med lite fantasi kan man se skuggorna från Mikael Håfströms Ondskan. Men i Odells film syns varken barn/tonåringar, lärare eller föräldrar. Av någon anledning väljer hon bort vuxenvärldens ansvar för det som hänt under skoltiden. Ändå är Återträffen en film om vuxna.
Anna ringer upp sina forna skolkamrater för att fråga om de vill se hennes film om klassträffen. Festscenen är ”en film inom en film”: festen så som den hade kunnat bli om hon hade blivit inbjuden, vilket hon inte blev i verkligheten. Andra delen är alltså en halvdokumentär berättelse om hennes vardag som projektarbetande konstnär. Vi ser Anna samtala med några forna skolkamrater. De tycks ha förträngt mobbningen. Men överraskande många av dem tackar ja till att se hennes film. Är det kanske hennes kändisstatus som väcker deras intresse?
Från klassens hackkyckling blir Odell ett slags Nemesis. Det som hennes numera vuxna klasskamrater utförde som barn/tonåringar preskriberas aldrig. Alla ska sättas på de anklagades bänk. Under filmens andra del försöker hon få till ett möte med sin värsta plågoande. Till slut konfronterar hon mannen utanför hans port, men han är ointresserad av att diskutera. ”Vissa påstår att du inte utvecklats ett dugg sedan skoltiden”, säger Anna till honom.
För mig blir denna replik en nyckel till den frustration som jag känner som åskådare. Jag vill veta om Anna själv har utvecklats. Vad gjorde hon med sina traumatiska erfarenheter?
Odell förknippas främst med sitt kontroversiella examensarbete på Konstfack, Okänd, kvinna 2009-349701, där hon undersökte maktstrukturen inom psykiatrivården. Återträffen är ett filmexperiment som tangerar ett viktigt ämne, mobbning. Men dramaturgiskt sett har det flera brister än fördelar. Trots sitt smärtsamma tema kan filmen uppfattas som tråkig och platt.
Vilka reaktioner vill Anna ha? Att hon inte accepterar några ursäkter är uppenbart. I sina pressintervjuer menar hon att hon inte har någon revansch i tankarna utan vill visa samhällets hierarkier och gruppdynamik. Det deklareras, men gestaltningen kan lämna en del tittare utanför. Frågan är om Odell är medveten om sina egna drivkrafter. Ett mobbningsoffer som själv blir mobbare – en sådan tolkning av hennes konstprojekt är nämligen möjlig.
Återträffen har belönats med en Guldbagge och med ett filmpris i Venedig. I Sverige har recensenterna höjt Odells filmdebut till skyarna, men det finns även skeptiska röster. En skribent i Aftonbladet beskyller kritikerkåren för ”ensidigt och oproblematiserat bemötande” av filmen samtidigt som han efterlyser ett mindre narcissistiskt perspektiv av mobbningstemat.
Några filmscener imponerar och etsar sig i minnet. I en episod låter Odell en skådespelare samtala med förlagan till hans rollfigur. I den vackra finalen har Anna och hennes medarbetare klättrat upp på skolhusets tak och ser ut över skolgården. Tydligen har hon nått en högre insikt och kan se sin skoltid ovanifrån.
Zinaida Lindén
Återträffen. Manus och regi: Anna Odell. Foto: Ragna Jorming. I rollerna: Fredrik Meyer, Mikaela Ramel, Minna Treutiger, Henrik Norlén, Christopher Wollter. Drama. Sverige 2013.
