”Poesin måste uppmärksammas uppifrån”

– För att alla skall förstå att poesin är viktig och något som bör tas på allvar så måste värderingarna och målen sättas uppifrån, säger Heidi Sjöblom, i höst aktuell med diktsamlingen Hur vaggar man ett barn.

Heidi Sjöblom bor i Borgå men arbetar som modersmålslärare vid Yrkesinstitutet Prakticum i Helsingfors ett par dagar i veckan. När vi träffas på café Strindberg för intervjun har hon redan en halv arbetsdag bakom sig. På bordet ligger manuskriptet till hennes andra bok Hur vaggar man ett barn, som alldeles snart skall komma ut i världen.

Hur föds dina dikter? Hur arbetar du?

Själva diktskrivandet sker väldigt naturligt för mig, dikterna föds ofta utgående från någon känsla eller som en reaktion på något. Jag har ingen utsatt tid när jag skriver, utan jag anpassar mig efter läget; uppstår det en dikt så försöker jag ofta skriva ner den.

Idag, då min tid är begränsad på grund av jobb och familj, har jag märkt att dikterna oftast föds i stunder då jag har tid och möjlighet att skriva ner dem, som till exempel innan jag går och lägger mig och ibland på resan till och från jobbet eller när jag vaknar på natten. Men i princip skriver jag lite var som helst och när som helst.

– Ofta läser jag själv dikten snart efteråt, för jag är så nyfiken och tycker att det är roligt. Jag ser mig själv som min dikts första läsare. Sedan blir den liggande tills jag känner att helheten är klar och då börjar ett arbete som kräver tid. Att skriva rent dikterna, som är alldeles för slarvigt nedskrivna, språkgranska, kanske välja bort någon. Samtidigt är det också roligt, för att det är mera strukturerat och man får se ett resultat. I det här skedet är de flesta av dikterna klara. Ibland kan någon ny dikt uppstå av delar från två eller flera, men ingenting nytt skrivs i det här skedet längre.

Du fick överlag väldigt positiv respons för din debutdiktsamling, hur kommer det sig att det tog så lång tid till nästa bok?

– Jag har ju skrivit hela tiden och också färdigställt många helheter för mig själv och jag har alltid sett mig själv som en skrivande människa. Tanken har nog varit att jag skall publicera, men av olika orsaker har det inte blivit av eller kännats aktuellt just då. Kort kan man väl säga att det viktiga för mig under den här tiden var att skriva, inte att publicera. När det sedan plötsligt kändes att nu vill jag ge ut en bok föll valet ganska naturligt på mina senaste dikter och samlingen Hur vaggar man ett barn, det material som var mest aktuellt för mig just då.

Berätta om din nya diktsamling.

– Jag skriver mycket om människan och naturen; om kroppen, barnet, skogen, havet och åkern. Det är kanske dessa som är mina hållpunkter, som jag hela tiden kretsar kring.

Finns det annat som inspirerar dig? Andra poeter till exempel?

– Inte så att jag skulle ha någon direkt förebild, men jag läser mycket finlandssvensk och svensk poesi.

Är poesin nödvändig? Hur ser du på den finlandssvenska poesins möjligheter?

– Jo, det är den, inte skulle man kunna tänka sig en värld utan poesi. För mig har poesin ända från början varit den naturliga formen, men samtidigt har dikten varit en text bland många andra, och så ser jag fortfarande på det. För att poesin skall kunna leva vidare behövs naturligtvis människor som jobbar för den och värdesätter den, precis som för skönlitteratur överlag. Och här har skolan och biblioteken en viktig roll. I mitt arbete som modersmålslärare brukar jag ofta ta in dikter i tematiska helheter. Vi diskuterar dem och omskriver dem och arbetar vidare med våra omskrivningar till nya texter, till exempel serier, skådespel eller noveller. Jag tycker att intresset för poetiska texter är stort bland unga, därför känns det litet konstigt att så många idag upplever att poesin inte får utrymme.

Har du följt med den poesidebatt som utmynnat bland annat i brevväxlingen Poesin. en debattbok?

– Jo, det har jag, med stort intresse. Men själv saknar jag det sammanhang som skulle göra att jag kunde uttala mig om de här sakerna. Hos mig har debatten väckt fler frågor än svar. De som har skrivit boken ser det hela inifrån och har varit djupt engagerade, själv har jag befunnit mig utanför. Men av det jag uppfattat glimtvis är det väldigt viktiga och bra frågor som ställts och lyfts fram i ljuset. Den stora frågan är ju dessutom den samma som jag ställer mig som modersmålslärare, det vill säga: hur skall jag få mina elever intresserade av litteratur? Här lyder frågan i stället: hur skall man få människor överlag att bli intresserade av att läsa poesi? I skolan är det självklart lärarna som ställer sig den frågan. I poesins fall hoppas jag att det är en fråga som är aktuell för alla personer som arbetar med och är intresserade av litteratur. 

I debattboken uttrycks en oro för att blivande författare idag hellre väljer prosa än poesi. Tror du att det finns fog för oron?

– Javisst, också därför tycker jag att det är nödvändigt att poesin uppmärksammas uppifrån. För att alla skall förstå att den är viktig och något som bör tas på allvar så måste den uppmärksammas av tidningarnas kultursidor och av alla som har möjlighet att påverka. I det sammanhanget är det ju så tydligt, att om vi lärare uppmärksammar och lyfter fram poesin, så lär sig eleverna att den är något viktigt. Hela deras attityd till litteraturen förändras. Det är där det börjar.

My Lindelöf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *