Presidenten som fick socialismen att fungera

2,3K

Till och med inom de marknadsliberalistiska högborgarna tvingas man medge att president Evo Morales socialistiska modell har gjort det boliviska samhället gott. Men kritiker menar att många av de sociala reformerna är fasader utan innehåll, något som Morales måste ta ställning till då hans tredje presidentperiod just inletts.

I början av oktober vann Evo Morales sitt tredje presidentval på rad i Bolivia. Han fick 60 procent av rösterna och visade därmed att han och partiet MAS (Movimiento al Socialismo) fortfarande har ett starkt stöd efter två mandatperioder vid makten. Morales socialism med bland annat utestängande av transnationella bolag och USA:s inflytande har fått snurr på ekonomin och gett många människor en chans att ta sig ur fattigdomen. Men kritiken bubblar under ytan, främst bland gräsrötterna bestående av urfolk och feminister.

Evo Morales är koka-odlaren och fackföreningsledaren som 2006 blev den första presidenten från ursprungsbefolkningen i Bolivia och därmed även den första i Sydamerika. Han är känd för sin hårda retorik mot USA, imperialism och kolonialism – något som många har använt som grund för att avfärda honom som dum. Men det är ett ställningstagande han delar med flera andra latinamerikanska länder, såsom Ecuador och Venezuela.

Media i väst har ofta och gärna skildrat Morales som ett exotiskt inslag med större fokus på kläder än politik. Fram tills nu, då ingen längre kan blunda för de framgångar hans socialism har rönt i Bolivia.

Morales och MAS har gått till val på att avkolonialisera landet, nationalisera kontrollen över naturresurser och basservice, så som tillgången till telekommunikation och vatten, och göra Bolivia oberoende av transnationella bolag och överstatliga organ. Han har också fört en tuff retorik mot USA:s försök att föra drogkrig i Bolivia, vilket ogillas av Washington som har dragit in sitt bistånd till landet.

– Miljarderna från gas- och gruvdrift som tidigare försvann utomlands med olje- och gruvjättarna har nu använts för att bekämpa analfabetismen, för riktat stöd till barnfamiljer och äldre, och för att bygga infrastruktur i landet, säger Francisco Contreras från Latinamerikagrupperna i Sverige.

Världsbanken imponerad

Morales har helt enkelt vunnit på att föra en ekonomisk och social politik som går på tvärs mot råden från Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken (VB) om att öppna upp ekonomin och landet för utländska investerare för att få fart på ”utvecklingen” – något som han konsekvent har förkastat. Och det har funkat. Framför allt har Morales och MAS-regeringens ekonomiska politik lyckats skapa den största tillväxten i regionen, vilket inte ens Världsbanken kan låta bli att imponeras av.

– Efter en exceptionell tillväxt på 6,8 procent under 2013 beräknar IMF att den kommer fortsätta ligga på en robust nivå – 5,2 procent under 2014, skriver Julio Loayza, ekonom vid Världsbanken i Bolivia, i ett mail till Ny Tid.

Även under den globala finanskrisen 2008 hade landet, till skillnad från de flesta andra länder, en positiv tillväxt.

– Det senaste decenniets robusta tillväxt och varsamma hanterande av ekonomin har resulterat i överskott av statliga finanser och en stor valutareserv. Detta samtidigt som statens skuldbörda är relativt låg – i relation till BNP har den faktiskt sjunkit från en nivå på 85 procent år 2002 till 37 procent, förklarar Loayza.

”Vi visar världen att det visst går att kombinera socialistisk politik och makroekonomisk stabilitet, sade ekonomi- och finansministern Luis Arce då han citerades i New York Times tidigare i år. ”Allt vi kommer att göra är inriktat på att komma de fattiga till godo.”

Och det är en tillväxt som har kommit folket till del. Under Morales tid vid makten har fattigdomen minskat med 25 procent, den extrema fattigdomen har sjunkit med 43 procent, sociala utgifter har ökat med 45 procent och den faktiska minimilönen har höjts med 87,7 procent. Det visar siffror från det Washingtonbaserade forskningsinstitutet Centre for Economic and Policy Research (CEPR).

Unikt i världen

Nyckeln till framgången, enligt CEPR, har varit en expansiv finanspolitik i kombination med kontroll över landets naturtillgångar, särskilt naturgas. Tack vare de ökade intäkterna har regeringen under de senaste tre åren startat flera infrastruktur- och sociala program riktade till de fattigaste bolivianerna, särskilt äldre, skolbarn och gravida kvinnor, skriver CEPR i rapporten. Trots detta står landet fortfarande inför stora utmaningar när det gäller att utrota den extrema fattigdomen, spädbarns- och barnadödligheten.

Rapporten synliggör även hur landets ekonomi har lyckats växa trots minskade remitteringar, det vill säga pengar som migranter skickar hem, minskade utländska investeringar, USA:s återkallande av handelsförmåner och både sjunkande exportpriser och marknad.

Populariteten måste i mångt och mycket tillskrivas de lyckade socioekonomiska reformer som Morales och MAS ytterst medvetet och konsekvent har genomfört. Deras politiska projekt refereras till som ”proceso de cambio” (förändringsprocessen). Den första åtgärden de vidtog vid makttillträdet 2006 var att förstatliga gasverken och omfördela inkomsterna så att de kom folket till del. Boliva är unikt i världen genom att faktiskt ha minskat ojämlikheten.

När människor därigenom fick möjlighet att tillgodose sina basbehov ökade den inhemska efterfrågan och tillväxten tog fart – om än från en mycket låg nivå. En del analytiker menar att det var just den inhemska efterfrågan som på allvar satte fart på ekonomin, även om de stigande råvarupriserna säkert spelade in.

Att bekämpa fattigdomen genom att trygga människors ekonomi har varit ett framgångsrecept för att bli återvald.

Protester bubblar

Sedan Evo Morales tillträdde som president har han varit öppen med att det krävs kontroll över de sociala rörelser han själv ursprungligen var en del av, för att kunna behålla makten. Enligt många kritiker har det inneburit att Morales regering har ”köpt” lojalitet hos ledarna för de stora organisationerna i landet – vilket i dagligt tal benämns ”caudillo-processen”.

Trots det har Morales regering (2009–2014) tvingats hantera rekordmånga gatuprotester – av vilka många har kopplingar med just caudillo-processen. Hur går det ihop med Morales fortsatta popularitet? undrar venezuelanska Telesur i en ledare.

Förklaringen som ges är att valet av Morales innebar så mycket mer än att det var den första urfolkspersonen som kom till makten. Det markerade en politisk revolution i vilken den gamla politiska eliten ersattes med representanter för folket. MAS-regeringen representerar därmed en garanti för människor att inte behöva se en korrupt vit elit vid makten igen.

Men det finns ett starkt missnöje mot den förda politiken. Urfolken kritiserar regeringen för att fortsätta på en politisk linje som bygger på att tjäna pengar på utvinning av naturresurser, vilket ofta innebär negativa miljömässiga- och sociala konsekvenser i urfolksterritorier, och vilket de alla, inklusive Morales och MAS, historiskt var enade kring och kämpade mot. Konflikter uppstår också för att urfolkens religioner traditionellt håller naturen och jorden helig. Under 2012 förekom det till exempel utbredda protester kring en konstruktion av en väg genom TIPNIS – en nationalpark i urfolksterritorium.

Enligt ledarskribenten i Telesur handlar det dock inte om protester som utmanar MAS-partiets övergripande vision för Bolivia, eftersom den till stor del bygger på sociala krav från folket. Istället har konflikterna framför allt handlat om hur man ska förverkliga visionerna.

Feministisk kritik

Bolivia har gjort sig känt för att ha skapat en så kallad plurinationell stat i ett land där majoriteten tillhör urfolken. Samt att landet, liksom många andra latinamerikanska länder, har en relativt hög kvinnorepresentation i parlamentet. Men kritiker menar att det har blivit en slogan utan innehåll. En av dem är psykologen och aktivisten María Galindo.

– Bolivia lyckades 2003 kasta ut en president med en nyliberal modell som ideal, vilket var viktigt för att skapa medvetande kring frågor om suveränitet i fråga om naturtillgångar och nödvändigheten att driva ut de transnationella bolagen, skriver hon i ett mejl till Ny Tid.

Galindo menar att det handlade om ett medvetandegörande som kom underifrån, vilket den socialis-tiska rörelsen drog fördel av för att styra processen.

– Nu ser vi en vändning av processen, i vilken de gamla privilegierna återupprättas. Evo Morales ingår överenskommelser med den mäktiga banksektorn och jordbruksindustrin, som får fördelar i utbyte mot makt, hävdar Galindo och menar att det har skapat ideologisk förvirring.

María Galindo är en vass kritiker och medgrundare till det anarkafeministiska konstnärskollektivet ”Mujeres Creando” (Kvinnor skapar) som gör radio och teater.

– När det gäller situationen för kvinnorna i landet är frågan både komplex och negativ på samma gång. Presidentens tal är fyllda av cynisk machismo, och eftersom det kommer från den stora ledaren så sprider det sig på ett farligt sätt, säger hon, men tillägger:

– Å andra sidan har presidenten och MAS tack vare kritik införlivat en hög procent kvinnor i kabinettet och på representationsposter.

Det menar Galindo dock är en fortsättning på en utveckling som påbörjades under 90-talet efter påtryckningar från FN, vilket i sin tur är ett resultat av liberal jämställdhetspolitik snarare än socialism. Enligt Galindo var det inte kvinnorörelsen i Bolivia som efterfrågade kvotering. Kvinnorna liksom männen följer partiet, vars toppar var och förblir män. Det partierna gjorde, menar Galindo, var att skaffa sig kvinnliga röster, vilket är något helt annat än att representera kvinnor som grupp i samhället, menar hon.

Galindo hävdar att urvalet av kvinnor såväl i parlamentet som i rättsväsendet är väl genomtänkt. Radikala röster, de som har egna tankar och talar högt är inte välkomna, enligt Galindo, som inte har någon större tilltro till de offentliga institutionerna när det kommer till att driva kvinnors och minoriteters rättigheter.

Med Morales vid makten infördes något så innovativt och revolutionärt som en statlig institution för att avpatriarkalisera landet. Patriarkatet anses vara en produkt av kolonialismen. Ambitionen sattes högt, men har haft svårt att leverera. Avpatriarkaliseringsenheten som är en del av ett Avkoloniseringsministerium har inte bidragit med något, enligt Galindo. Liksom bilden av den plurinationella staten är det fråga om en fasad utan innehåll, menar hon.

Galindo menar att det görs väldigt lite för de kvinnor som är mest utsatta i samhället.

Framtida jätteutmaningar

Bolivia är ett framgångsexempel på många sätt. Samtidigt är framtidens utmaningar enorma.

Julio Loayza från Värlsbanken menar att de privata investeringarna kunde vara mycket högre. Detta trots att Evo Morales har försökt driva en politik som stödjer småbrukarna i jordbrukssektorn där flest människor är sysselsatta. Allt med fokus på att garantera matsuveränitet.

Enligt Galindo behöver allt förbättras i Bolivia och hon avslutar med att rada upp förbättringsområden:

– Vården är den sämsta på kontinenten, utbildningsnivån är låg bland annat för att utbildningen kostar och den samhällsklass du tillhör avgör din framtid. Produktionsstrukturen bygger uteslutande på råvaruutvinning till fördärv för ekosystemen och rättsapparaten är korrupt och genomsyras av rasism, homofobi och misogyni, och just därför är det bara de fattiga som döms till fängelse.

Christin Sandberg
Foto: Evan Anderson