Den svenska musikern, författaren, kolumnisten och aktivisten Stefan Sundström har sparkat uppåt i årtionden. I dag, nyss 5o år fyllda, försöker han ta det lite lugnare, odla sin trädgård. Men patoset för samhället och miljön har inte försvunnit någonstans.
Stefan Sundström har under 40 år gjort musik med tydliga politiska förtecken. Inför årets svenska riksdagsval släppte han bland annat den specialskrivna låten Fredrik nu är det dags att gå, vilket Fredrik verkligen också gjorde.
Men det finns också en annan sida av Stefan Sundström. I byn Skå på en ö i Mälaren kopplar han bort turnélivet och offentligheten genom att odla sina egna ekologiska grönsaker, tillaga surmört och tillverka sitt eget snus.
– Ambitionen var att bli självförsörjande, men det har jag inte lyckats med. Däremot är det viktigt att bidra till ett hållbart samhälle. För struntar vi i klimatfrågan kan vi lika gärna strunta i allt det andra också, säger han.
När Stefan och sambon Karin Renberg väntade sitt första barn ville de flytta ut till landet. Det var en tillfällighet att de hamnade i Skå. Stefan som gått vårdprogrammet på gymnasiet tog kontakt med Gustav ”Skå-Gustav” Jonsson som drev den omtalade barnbyn Skå. Barnbyn låg tvärs över fjärden och Stefan bestämde sig för att ro till anställningsintervjun. Men en tjock dimma lade sig över Mälaren och han rodde vilse.
– När jag äntligen kom i land insåg jag att hamnat helt fel. Jag lyckades få tag på en telefon och ringde en taxi. Jag kom fram flera timmar försenad, men jag fick jobbet i alla fall, skrattar Stefan.
Det här hände strax efter Tjernobyl-katastrofen och Stefan hade fått sitt första barn. Miljöfrågorna kändes extra angelägna. Stefan har alltid tyckt om att laga mat, men nu vaknade också intresset för att odla egen råvaror.
– På 80-talet var det ganska svårt att få tag på ekologiska grönsaker så jag bestämde mig för att börja odla själv. Men mina första försök var väldigt amatörmässiga. Jorden på Mälaröarna består av tung och kompakt lera. Det krävs mycket hästskit och kompost om man ska odla något i den här jorden, säger Stefan och trycker in en prilla av det egentillverkade snuset.
Vi vandrar runt i trädgården bland växthus, odlingskassar, komposter och olika experiment medan han berättar om tomater, chili, mangold, sparris och tobaksodling. Vindsnurran som förser växthuset med värme står helt stilla och en rad med solpaneler bildar ett plank mot Färingsövägen men ovanför dem skymtar spiran på Skå kyrka.
– Trädgården är ett hemligt rum för mig. Trädgården är en nyttig kontrast till det hektiska turnélivet med resor och massor av möten med nya människor. I trädgården får jag vara ifred. Trädgårdsodling är en meditativ, nästan autistisk, verksamhet.
Sedan Stefans första försök att så morotsfrön i den tunga leran har det hänt mycket. Han har läst, diskuterat, experimenterat, misslyckats och försökt igen. För fyra år sedan samlade han sina erfarenheter i boken Stefans lilla gröna: en handbok i utanförskap. Boken handlar om kompost och jord, konserveringsmetoder, kött, odling, äpplen, snus och allmänna betraktelser om jordbruk. Varje kapitel avslutas med ett recept.
– Jag är mycket förtjust i att syra olika saker. Det är en underbar, miljövänlig konserveringsmetod. Jag har bland annat tagit fram ett recept på surmört. Den som tycker om surströmming kommer att älska surmörten.
Stefans tomt är på dryga tvåtusen kvadratmeter, men han odlar bara på halva tomten, resten är bevuxen med träd och buskar. Och på det viset vill han ha det.
– Det sägs att det krävs 900 kvadratmeter odlingsareal för att föda en människa. Men för att bli självförsörjande måste man lägga ner betydligt mer tid än jag gör. Men på vissa saker som till exempel lök är vi självförsörjande. Precis nu måste jag erkänna att jag har lite ångest. Jag ska vara borta från trädgården i tre veckor. Kommer den att klara sig?
När Stefan fyllde 50 år gav han sig själv ett sabbatsår.
– Barnen var utflugna. Jag hade haft några intensiva år med turnerande, album och böcker. Jag var slutkörd och behövde en paus och tänka tankar som är längre än 140 tecken.
Han flyttade till ögruppen Træna utanför Bodö i Norge, som han upptäckt under en turné. Där bodde han i ett och ett halvt år, rensade torsk och tänkte tankar till slut.
– Ögruppen som ligger fyra mil rakt ut från fastlandet ligger ovanför Polcirkeln och är riktig glesbygd. I kommunen bor bara 400 människor men man har bibliotek, förskola, skola och läkare. Snacka om infrastruktur!
Stefans vistelse i Norge resulterade i boken Stefans stora blå som kom ut för en tid sedan. (Se recensionen här intill.)
När man tittar sig runt i Stefans hus vittnar bilder, fotografier, skivomslag, böcker och andra föremål om hans musikaliska resa och referenser – punk, rock n’ roll och så naturligtvis Cornelis Vreeswijk. Stefan fick Cornelis Vreeswijk-stipendiet 1998 och i album efter album för han arvet efter Cornelis vidare.
– Visste du att Cornelis växte upp här ute på Ekerö? Han lärde sig spela gitarr av några gubbar borta i Rosenhill och hans första jobb var som mopedbud på Konsum i Träkvista.
För en tid sedan kom Stefan ut med ett nytt album som heter Nu var det 2014. På omslaget syns ett stormigt hav med en oljig yta. Över vågorna skrider en modern variant av den franska revolutionens symbol fram i ensamt majestät. En bister Gud blickar ner på eländet som utspelar sig på havet. Albumets låtar är arga, men också sorgsna betraktelser över bristande solidaritet, girighet och ett folkhem som dog sotdöden.
– Jag tycker att vinden vände efter nazisternas attack på en fredlig demonstration i Kärrtorp. Det känns som en vänstervind blåser över Sverige. Och det har också gjort musiken mer politisk. Ibland blir jag trött på att överhuvudtaget befatta mig med sådana saker som politik i allmänhet, men det är svårt att låta bli när man ger sig utanför sin trädgård. Det viktigaste för mig är att lyfta fram miljö- och klimatfrågorna.
Mats Fors
Foto: Erja Lempinen
