Urfolken tar plats på världsscenen

av Christin Sandberg

Världens urfolk utgör fem procent av jordens befolkning, och tillhör runt 5 000 olika grupper som lever geografiskt spridda i världen. Deras förutsättningar att kunna tala med en enad röst är därmed inte enkla, men samtidigt ser vi ett historiskt skifte. Urfolken tar klivet fram på världsscenen, dels för att föra ut sitt budskap och dels för att se till att få sina rättigheter omsatta i praktiken.

I slutet av september hölls en historisk världskonferens för urfolk i FN:s regi (WCIP 2014). Den hade föregåtts av en lång förberedande process och utgången ansågs lyckad, tack vare att staterna och urfolken lyckades komma överens om ett gemensamt slutdokument som antogs i New York.

– Det här är ett historiskt beslut, otvivelaktigt det största beslut som tagits för urfolken internationellt, sade Håkan Jonsson, delegat från Sametinget, efter mötet.

För urfolken är slutdokumentet ett viktigt verktyg för att trycka på respektive lands regering att leva upp till FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter från 2007.

– Styrkan i slutdokumentet är att det ställs krav på att staterna verkligen implementerar och genomför FN:s urfolksdeklaration – att man använder sig av den och ser till att den blir verklighet, sade Jonsson.

Rättsligt bindande

Samerådets chefsjurist Mattias Åhrén vill särskilt lyfta fram artiklarna sju och åtta i slutdokumentet.

Den första handlar om att staterna måste rådfråga och samarbeta med urfolken i alla beslut som rör dem. Dessutom ska staterna se över exempelvis lagstiftningen för att bättre kunna leva upp till FN:s urfolksdeklaration. Artikel åtta handlar om att staterna förbinder sig att ta fram nationella handlingsplaner för att visa hur de i praktiken ska förverkliga deklarationen.

– Artiklarna understryker därmed att de rättigheter som kommer till uttryck faktiskt är rättsligt bindande även om deklarationen som sådan formellt inte är det, menar Åhrén.

De viktigaste frågorna för urfolken världen över och de som förenar dem alla rör förhållandet till mark och vatten, vilket är starkt kopplat till identitet och liv. Det var också huvudtemat för konferensen och i slutdokumentets artikel 21 understryks regeringarnas åtagande att etablera processer för att identifiera och stärka urfolkens rätt till mark, territorium och naturtillgångar.

Finland – ett framgångsexempel?

Urfolken deltog på mötet med likvärdig status som staterna, vilket var en förutsättning för att de skulle ställa upp. Men det var inte självklart från början och konferensen föregicks av en hel del kritik och protester från urfolken innan de bereddes plats på världskonferensen.

Från Finland deltog president Sauli Niinistö och många andra länder var representerade av statschefer eller utrikesministrar. Från Sverige deltog Magnus Kindbom, statssekreterare på landsbygdsdepartementet.

– Reinfeldt (avgående statsminister Fredrik Reinfeldt red. anm.) är i New York just nu, men han tar sig inte tid att komma förbi. Det är väldigt symboliskt för hur samefrågan behandlas i Sverige, konstaterade Josefina Skerk, delegat från Sametinget.

I en intervju med sameradion bedyrade Reinfeldt att urfolksfrågorna inte är nedprioriterade.

President Sauli Niinistö, som enligt Josefina Skerk höll ett starkt tal för samernas sak under världskonferensen, lyfte bland annat fram att unga samer har stärkt sin roll vad gäller kulturellt och politiskt deltagande genom bildandet av ett samiskt ungdomsråd.

Niinistö uttryckte även oro över att Ryssland hade försökt förhindra de ryska samiska delegaterna från att resa.

Barents Observer skriver hur en av dem, Valentina Sovkina, stoppades vid flera tillfällen på väg från Lovozero på Kolahalvön till Norge där hon skulle ta ett flyg till New York för att delta i konferensen. Bland annat ska chaufförens däck ha skurits sönder, vilket gjorde att Sovkina missade planet. Hon lyckades dock boka om biljetten och hann fram samma dag som konferensen inleddes. Även de andra ryska samiska delegaterna stötte på hinder på vägen, bland annat fick någon sitt pass stulet.

Skerk beskriver Finland som ett aktuellt framgångsexempel när det gäller att få gehör för de samiska frågorna.

– Det senaste valet i Finland har lett till ett avancemang i de samiska frågorna.

Finlands minoritetsombudsman Eva Biaudet har tagit fram ett informationsmaterial med 99 frågor och svar om ILO 169, vars syfte är att undanröja missuppfattningar och rena felaktigheter i debatten. I Sameradion (Sveriges Radio) säger hon att ”Finland har anslutit sig till många centrala konventioner som strävar efter att skydda minoriteter. Vår nuvarande lagstiftning innehåller viktiga bestämmelser som ska trygga samernas rättigheter, men ett övergripande skydd av samerna som urfolk har inte helt och hållet förverkligats i Finland. En ratificering av konvention 169 kunde bidra till ett mer heltäckande skydd, och trygga samernas fortsatta existens som ett folk.”

Urfolken i rampljuset

Urfolken fick en framträdande plats på världsscenen under några dagar i New York. Dagen innan urfolkskonferensen inleddes ägde en historisk klimatmarsch, som samlade 400 000 människor på Manhattans gator, rum. Det var en solidarisk manifestation för klimatet där just urfolken gick i täten för att illustrera att det oftast är de som drabbas hårdast av klimatförändringarna, men också att det är de som sitter inne med många av lösningarna på klimatkrisen. Och parallellt höll FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon ett extrainkallat toppmöte för att få fart på regeringarna i klimatfrågan.

Urfolken går ofta i bräschen i klimatkampen. Men deras försök att göra sina röster hörda kring klimatförändringarnas negativa inverkan på djur- och människoliv har inte förrän på senare tid börjat vinna gehör.

Skådespelaren och urfolksaktivisten Casey Camp-Horinek, som tillhör Poncanationen i Oklahoma, sänder ett budskap från FN:s kyrkliga centrum:

– Dollar kan vi elda upp men marken kommer att finnas för alltid.

De flesta urfolk förespråkar ett livsideal som går ut på att leva med respekt för och i harmoni med sin omgivning – djur, miljö, och människor inkluderade. Det har ofta ansetts och anses fortfarande delvis vara ett hinder för utveckling eller ses till och med som bakåtsträvande. Men under de senaste åren har bilden delvis förändrats och urfolkens kamp mot den allt aggressivare jakten på jordens naturresurser har uppmärksammats framför allt kring omstridda gruv- och oljeprojekt. Även gruvprotesterna på samiskt territorium har satt urfolksfrågorna på agendan igen.

– Gruvfrågan har blivit den här generationens fråga, säger Josefina Skerk.

Lolita Chávez, som tillhör mayafolket och är människorättsaktivist och urfolksledare i Guatemala, menar att det är viktigt att urfolken fortsätter att erkänna sitt ursprung och hävda sin urfolksidentitet för att deras existens som just urfolk inte ska undermineras.

– Vi ska vara ärliga med att FN-systemet inte ger oss någonting gratis utan det är vi som ständigt hävdar och kämpar för våra rättigheter, sade Chávez som deltog i flera kompletterande möten och seminarier utanför det officiella programmet under världskonferensen.

Christin Sandberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.