En domare på de anklagades bänk

av Zinaida Lindén

The Judge är ett freudianskt, dialogdrivet drama som på ytan ser ut som en film om ett mordfall.

En gammal, vresig småstadsdomare i Indiana (Robert Duvall) har förlorat sin fru. Strax efter begravningen tar han sig med bil till en lokal livsmedelsaffär – och så kör han på en man som suttit tjugo år i fängelse (det var förstås domaren som satte dit honom). Mannen dör, polisen misstänker att påkörningen var avsiktlig. En av domarens tre söner, stjärnadvokaten Hank som är verksam i Chicago (Robert Downey Jr.), känner sig tvungen att försvara honom gratis.

Samtidigt är det Hank som känner sig mest sviken av sin pappa. För sin del rasar domaren – en amerikansk version av Kung Lear – mot den stöddige sonen. Men mest rasar han mot sin ålderdom och ensamhet.

The Judge börjar som en ettrig dramakomedi. I den inledande scenen får vi se stjärnadvokaten stå och kissa på en kollega, bokstavligt talat. Hank har en liten dotter som han älskar innerligt och en ovanligt sportig fru som han håller på att skiljas ifrån. Under många år har han inte besökt sina hemtrakter. Han tvingas att resa dit i samband med sin mors begravning.

Allteftersom filmen fortskrider blir den mer och mer sentimental, på gränsen till olidlig melodram. Här har vi en hel del Hollywood-klichéer: en lillgammal och tillgjord barnunge, ett par obligatoriska flashbacks då Hank minns sin barndoms ljusaste stunder (en fisketur med sin pappa, några mysiga lekar med sina bröder och sin välfriserade mamma), ett tafatt möte med en gammal flamma (Vera Farmiga).

David Dobkin (mest känd för komedin Wedding Crashers) har en hel ensamble av celebriteter att regissera. Varför filmens producent, självaste Downey anlitade just honom är ett mysterium. Manuset är fullkomligt späckat med dramatik: cancer, befarad incest, auktoritärt föräldraskap, ungdomsbrottslighet, mentalt handikapp, småstadspromiskuitet, bilkrockar. Så många bollar i luften klarar Dobkin inte av.

Det som räddar den nästan två och en halv timme långa filmen är skådespelarinsatserna. Downey Jr, en av vår tids främsta skådespelare gör Hank till en paradoxalt sympatisk översittare. Här uppvisar han sin förmåga att växla mellan nonchalans och skuld, mellan syrlig sarkasm och barnslig ömhet. Vincent D’Onofrio och Jeremy Strong som föreställer Hanks bröder (av vilka den ena är förståndshandikappad) är värdiga motspelare till honom. Far-son-uppgörelserna, som mest påminner om tuppfäktningar, är tyvärr inte lika givande. Svärtan känns grund och humorn krystad, bland annat i den föga trovärdiga duschscenen.

Zinaida Lindén

The Judge.
Manus: Nick Schenk, Bill Dubuque. Regi: David Dobkin . Foto: Janusz Kaminski. I huvudrollerna: Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Billy Bob Thornton, Vincent D’Onofrio. Drama. 2 h 21 min.
USA 2014.
 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.