12-OmslagSigrid Rausing ger i Anteckningar från en kolchos en fängslande inblick i det estniska vardagslivet under en dramatisk period när gamla strukturer är på väg att brytas ner och framtiden ännu ter sig oviss. Och trots att Estland förändrats enormt på de tjugo år som gått kvarstår fattigdomen och alkoholismen i landsbygdens alltmer avfolkade byar, liksom de söndervittrande kolchosbyggnaderna som påminner om vad som varit, skriver Joakim Groth.

”Den bistra verkligheten drabbade mig igen – alltid kål och potatis, alltid det eviga supandet, den smutsiga toaletten och än en gång det faktum att jag bodde på en plats där jag bara hjälpligt kunde göra mig förstådd eller förstå vad som sades.” Året är 1993-94, när den estniska självständigheten är några år gammal och de kommunistiska strukturerna på väg att köras ner; i det här fallet en jordbrukskolchos på Nuckö, ett tiotal kilometer norr om Haapsalu i Estland, där Sigrid Rausing tillbringar ett år för att göra socialantropologiskt fältarbete, något som så småningom resulterar i avhandlingen History, Memory and Identity in Post-Sovjet Estonia: The End of a Collective Farm. Den nu utkomna boken Anteckningar från en kolchos är ett slags biprodukt, en beskrivning av året på Nuckö i en mera personlig form.

”Det finns ingen variation på maten i Estland, på samma sätt som språket med sina standardfraser som användes om och om igen, lägenheterna med samma väggbokhyllor och soffor, kolchoserna med samma byggnader, kläderna, stilen, utseendet. Variationer uppstod när människor halkade efter – kläder som hölls ihop med säkerhetsnålar, smutsigt hår, fattiga lägenheter.” Ja, det är en hel del som har förändrats under de tjugo år som har gått sedan östblockets kollaps och självständigheten i detta land som, med författaren Tönu Önnepalus ord, ”kröp fram bakom en vedstapel”. När jag själv började tillbringa somrarna där (inte på Nuckö men inte så långt därifrån, på Ösel) för tio år sedan, var det redan en annan verklighet än det postsovjetiska armod som Rausing mötte. Det fanns mera att välja på från restaurangernas menyer än ”schnitzel eller kotlett”, men också om levnadsstandarden hade stigit och fortsätter att göra det har också inkomstklyftorna ökat, fattigdomen finns kvar också om den inte är lika iögonenfallande, den utbredda alkoholismen är oförändrad och de gamla obehövliga kolchosbyggnaderna står till stora delar kvar ännu tjugo år efter att de övergavs, eftersom ingen ser det som mödan värt att riva dem, sakta vittrar de bort för att uppgå och bilda ännu ett historiskt lager. I Estland är det förflutna påtagligt närvarande i landskapet, går man omkring i naturen stöter man förr eller senare på resterna av en husgrund och en övergiven gård.

Främlingskapets estetik

Eftersom Rausing gör antropologiskt fältarbete strävar hon till att assimilera sig i bygemenskapen och tar arbete som lärare i skolan i Nuckö, estlandssvenskarnas gamla kärnområde. Efter den 50-åriga sovjetiska parentesen fanns det inte mycket kvar av den gamla svenska befolkningen (med rötter i 1200-talet), de flesta hade redan evakuerats av tyskarna under krigets slutskede, men på 90-talet inleddes en kampanj för att återuppliva den svenska kulturen, vilket också på ett smått komiskt sätt kommer till synes i Rausings bok. För det mesta är det ändå en krönika över vardagen och framför allt de mänskor hon möter: lärarkollegerna i skolan, Toivo och Inna som Rausing hyr in sig hos för att komma närmare den estniska verkligheten, den religiösa och excentriska Ruth, de två gamla systrarna och svenskättlingarna Leida och Lydia på sin gård, den före detta dissidenten Niklus som tillbringat tio år på fångläger, och många andra. ”Min upplevelse av Estland var både surrealistisk och förankrad i verkligheten”, skriver Rausing, och det återspeglas också i textens spontana karaktär, med en mängd udda och bagatellartade detaljer som inte har någon annan synbar mening än att de råkade inträffa och antecknas av författarinnan (”Memoar”, är undertiteln). Resultatet är en form av impressionism som egentligen är rätt så charmerande och som på ett lustigt sätt motsvarar det Rausing skriver om esternas sätt att berätta om sin historia: fragmentariskt, godtyckligt, som om de egentligen inte hörde till den eller i alla fall inte omfattades av någon gemensam berättelse.

Det är en främlingskapets estetik. Rausings egen exklusiva position har många aspekter, såväl ekonomiska (hon är trots allt ättling till en av Sveriges rikaste män) som kulturella (de mer än förståeliga svårigheterna att lära sig estniska), men det här avståndet innebär också en känslighet för det främmande, det karaktäristiska, det ”estniska”. I all sin spontanitet, eller kanske just genom den, ger hennes bok en fängslande inblick i vardagslivet under en dramatisk period när gamla strukturer är på väg att brytas ner inför en accelererande och osäker framtid. Men trots att tjugo år har gått sedan dess är det mycket som känns välbekant (som en lite komisk detalj skriver Rausing om den estniska uttryckslösheten och bristen på gensvar hos mänskor, hur den snabbt tar knäcken på en amerikansk volontär medan den finska läraren klarar sig bättre, eftersom hon inte ler om det inte finns en direkt anledning). I miljön och mentaliteten finns det ett grundlager som motstår historiska växlingar eller åtminstone förändras långsammare än fattigdomens tidstypiska uttryck (”vedspisar, smala järnsängar, gamla kläder, sår runt barnens munnar, plåthinkar med vatten, gamla bruna tvålbitar, potatis och kål”).

Att några detaljfel slunkit med är väl naturligt, men eftersom det är fråga om sidoprodukten till en antropologisk undersökning påpekar jag ändå dem jag noterade: halmtaken är nog gjorda av vass, björnbären är blåhallon och jag betvivlar starkt att esterna har importerat sitt midsommarfirande från Sverige på 1990-talet.

Joakim Groth

Sigrid Rausing: Anteckningar från en kolchos. Albert Bonniers förlag, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.