Konstnärskollektivet De kristallklara framförde på lördag föreställningen SOCIETY på Andorra, bestående av en visning av en långfilm och en spelning av bandet Crystal Clears som både var en spelning i sin egen rätt och en tonsättning av filmen. På våren blir det flera föreställningar. Ny Tid har talat med filmens regissör och bandmedlemmen Henrik Heselius.
Tankarna som ligger till grund för filmen uppstod redan före det förra projektet Isolation, som 2012 ägde rum på Galleri Sinne. Isolation var ett allkonstverk med performans, konsert och videoprojektioner. Det finns stora skillnader till det tidigare verket, och några likheter. Att låta konstformerna vara lika viktiga är något som finns kvar från Isolation, och en grundpoäng för De Kristallklara.
– SOCIETY är en långfilm men musiken är lika viktig som filmen, vi har tonsatt den och gjort låtar. Det finns en dramaturgi i musiken och en dramaturgi i filmen och tillsammans skapar de den helhet som gör föreställningen.
Isolerade världar
Som samhällsbetraktelse är SOCIETY ganska abstrakt, och ett ledande tema är isolering. Alla tre karaktärer i filmen lever för sig själva, och har byggt upp en egen isolerad värld.
– Det handlar om den inre utvecklingen. Jag skulle inte säga att den är spirituell eller schamanistisk, men det är helt okej om människor uppfattar det så. Det handlar om att lyssna till sitt inre, fråga sig på vilket sätt vi vill leva. Vill vi leva ensamma eller tillsammans? En av karaktärena i filmen lever helt i en virtuell värld, slutar nästan äta mat, slutar nästan dricka vatten.
Det finns också stora skillnader från Isolation, som var gruppens första projekt.
– Jag ser tillbaka på Isolation som ett stort utropstecken. Det var någonting vi ville få sagt, och ville få gjort. Det blev som ett rop, och det var ett slutresultat av att första gången göra ett projekt med det teamet och de konstnärerna. I det avseendet liknar SOCIETY inte alls Isolation.
Bakom SOCIETY finns ett helt annat tillvägagånggssätt, och andra impulser.
– Det handlar inte om att peka på problem i världen eller skrika utan mera om att gå in i sig själv. Det är inte ett rop utan en undersökning, en undersökning av ens inre.
Tid- och platslöst
Trots temperamentsskiftet menar Heselius att det inte är fråga om en förändring i politisk inställning utan snarare en naturlig fortsättning.
– Ett år är man arg och frustrerad och ett annat är man mera analytisk. Det här mera analytiskt och försöker vara en bredare undersökning än att bara sätta pekfingret på ett enskilt problem. Men det är inget grundläggande som har ändrats.
Det finns tre huvudkaraktärer i filmen, som symboliserar olika männisotyper, och tanken är att det måste ske en förändring inom alla dessa människotyper för att det ska kunna ske en större förändring. Filmen har inget språk och inga ord, utan är ett slags stumfilm. Tanken är att man ska kunna förstå den och ta till sig den oberoende av vad man själv talar för språk, eller var man har växt upp.
– När vi filmade tog vi bort alla referenser till plats. Till exempel när vi filmade i ett övergivet hus som var fullt av skräp tog vi bort varenda lapp som det fanns något språk på.
De har också försökt undvika att placera den i någon viss tid. Det är en tidlös apokalyps.
– Vi har filmat den i svartvitt, och det ska kunna ske om femtio år eller hundrafemtio år eller för tjugo år sen. Den är inte satt i en viss tid.
När flera konstformer kombineras betraktar Heselius det inte som simultana men skilda element utan som något helt nytt.
– Om man har två konstformer och de möts så blir det en tredje, en ny helhet. Både med Isolation och SOCIETY ser jag det som helheter. Men det finns inget behov av att definiera vad det är för en konstform eller att hitta på ett nytt namn för det.
Tvärkonstnärligt inget självändamål
Att De Kristallklara inte vill ha en hierarki mellan konstformerna betyder enligt Heselius inte att man automatiskt ser ett egenvärde i att alltid inkludera många vitt skilda områden.
– Man måste inte varje gång göra ett projekt där det ingår tusen olika konstformer. Poängen är snarare att allting får ta sin plats, man behöver till exempel inte göra musik som bara ackompanjerar något annat. Men det kan finnas två konstformer, eller fem eller åtta – det beror på vad som behövs till det projektet. Det behöver inte alltid vara flera konstformer heller, det är en möjlighet och inte en regel.
För Heselius är det viktigt att människor känner att verken kommenterar någonting som angår dem och deras liv och att alla känner sig välkomna.
– Inte bara människor i en viss ålder eller med en viss inkomst, eller människor som är vana att gå på sådana evenemang och vet var det händer. Därför har vi också valt att göra filmen språklös. Den här gången är språket musikens språk, som är ganska universellt.
Fredrik Österblom
