Och jag lever!
Nej, det var inte Aleksis Kivi jag hörde säga det på sin dödsbädd.
Det var mitt äldsta barnbarn Oscar som hade varnats för vad som kunde hända om han föll med huvudet under vattnet. När han ändå gjort det och kom upp, drypande våt, strålade hans ansikte av förvåning och glädje över att han fortfarande levde.
Oscar var tre år och visste inte att han parafraserade Aleksis Kivi när han på sin dödsbädd hört sin bror viska ”Han dör snart.”
Kivi sade med klar röst ”Jag lever, jag lever.”
Sedan dog han.
Hagar Olssons anekdot från boken Jag lever. En studie i det mänskliga från 1948 aktualiserades när Klockriketeaterns Dan Henriksson läste Christer Kihlmans monolog Svaret är nej från 1999 i Diktarhemmet i Borgå (28.11).
Kihlmans teatertext är en essäistisk civilisations- och tidskritik som påminner om Olssons 40 år äldre ”studie i det mänskliga”.
Nej, varje procedur är inte ”the same as last year”.
Tidsandan 1999 kan inte jämföras med 1948 när ”röken från koncentrationslägrens gaskamrar ännu låg tung över Europa, och atombomben i Hiroshima hade kluvit tideräkningen i två delar: före och efter.” Formuleringen är Stina Ekblads, från företalet till 1987 års upplaga av Hagar Olssons bok. Liksom fortsättningen:
”Vi befinner oss fortfarande strax efter. Och strax innan något ännu värre? Hur bär man sig åt för att bemästra sin ångest, var ska man hitta skymten av hopp?”
Det är frågor som Kihlman också i dag brottas med när han läser Spengler, Toynbee och Chomsky: ”Jag tycker att hela systemet vi lever i är i kris. Demokratin är i kris. Kyrkan är i kris. Det försöker jag reda ut i mitt sista projekt.”
Mycket av Kihlmans kritik från 1999 är aktuellt i dag. Den har ekat i Ny Tids kolumner och andra artiklar både tidigare och senare.
På ett djupare plan har den funnits i George Henrik von Wrights böcker Humanismen som livshållning (1978) och Vetenskapen och förnuftet (1986). Långt tidigare fanns den i Robert Musils Mannen utan egenskaper (1930) som utspelas i en annan stämning av domedag, strax före första världskriget.
Musil tyckte att människorna upptäckt maskinrummens, nithamrarnas och fabrikssirenernas sång men att deras ”känsla ännu inte har lärt sig göra bruk av deras förstånd och mellan dessa båda föreligger en skillnad i utvecklingen som är nära nog lika stor som mellan blindtarmen och stora hjärnans bark”. I allt som angår de högre tingen ”beter sig människan på ett sätt som är långt mera gammalmodigt än hennes maskiner.”
Kihlman tänker i dag som Musil 1930, von Wright 1978 och Hagar Olsson, som 1948 skrev:
”På något underligt sätt synes människan ha förlorat greppet om sin egen civilisation och herraväldet över sina egna frambringelser. Det är inte bara atombomben som svävar över hennes huvud som ett slags utanförmänskligt vidunder hon själv frammanat, utan att veta om hon kan behärska den kraft hon frigjort… utan att fästa avseende vid om själva grogrunden för det mänskliga själslivet därvid förintas och kanske hela människans existens sätts på spel.”
Ämnet förefaller att passa för årets sista, skälvande kolumn i Ny Tid. Också den sista i tidningens gamla format.
Något har ändå hänt efter att Kihlman sade nej till att skriva ett skådespel, och i och med det ändå skrev ett skådespel.
Den marknadsekonomi som han sablade ned har själv gjort bankrutt, trots att inte alla har erkänt det. Nu samlar man ihop bitarna, trots att det verkar svårt att sätta ihop Humpty Dumpty igen.
Den globalisering som han kritiserade har också kommit av sig. I stället är det nationalstaten som sticker upp huvudet och ropar ”jag lever”. Och med den kommer gränserna, nationalismen och nationens ”legitima säkerhetsintresse” som ursäkt för vilka våldsdåd och lögner som helst.
Putins olaga annektering av Krim var lackmustestet som avslöjade denna utveckling. Förhandlingarnas och diplomatins nederlag under det gångna året har gjort Olssons och Kihlmans texter skrämmande aktuella.
Efter vad som hänt 2014 är världen är i dag full av frågor, men det finns inga svar.
Gertrude Stein blev, liksom Aleksis Kivi, berömd för sina ord på sin dödsbädd. Hon lär ha frågat ”vad är svaret?” När hennes livskamrat Alice Toklas inte sade något fortsatte hon: ”I så fall, vad är frågan?”
Det som i dag behövs är den rätta frågan. Först efter det kan man få det rätta svaret.
I samband med att HBL fyllde 150 år frågade sig Nya Argus hur det skulle gå med de finlandssvenska medierna. Thomas Rosenberg, som också upptäckt Kivis ord på dödsbädden, svarade på tidskrifternas vägnar ”vi lever.”
I debatten har man frågat hur de svenska tidningarna, medierna och skolorna skall överleva. HBL:s svar har för sin del varit ”digitalisering”.
Konstsamfundet har inte ställt rätt fråga. Den lyder: hur skall landets svenskspråkiga befolkning ha ett offentligt forum? Ett torg där man på svenska kan dryfta sina gemensamma intressen och känna att man hör samman, som grekerna i Atén? Och har en identitet, som gör att man existerar och inte blir det osynliga barnet?
Ställs frågan på det sättet kan man få helt nya svar.
Också för människorna lyder frågan: hur skall vi överleva? Förenta nationerna är inte längre ett torg där man ställer den frågan. Men om man ställde den kunde kanske EU, USA, Kina och Ryssland hitta svar på frågan om hur gränserna skall dras och staterna kring dem organiseras.
Med rätt första, övergripande fråga kunde också många andra nödrop få bättre svar.
Men människan envisas med att svara: mera teknologi! Hon försöker lösa mänskliga problem med teknokrati. Stephen Hawking har sagt vart det leder: den artificiella intelligensen utrotar människan.
Frankensteins monster har då eliminerat sin skapare. Det har konstruerat en värld som fungerar bra, helt utan människor.
Tjechovs Irina vågade ändå hoppas: ”Det ska komma en dag då alla vet vad det här tjänar till, vad alla dessa lidanden är till för, till dess måste man leva vidare (Tre systrar). Och Sonja säger i sin slutmonolog: ”Jo, det är bara att leva vidare. Vi skall leva vidare, morbror Vanja”.
Ny Tid lever vidare, med ett nytt format för sitt torg för medmänsklighet.
Gott Nytt År!
Per-Erik Lönnfors
