Mellan livsglädje och ångest

10-Sjöblom-omslagDet är 15 år sedan Heidi Sjöblom (f. 1976) debuterade med diktsamlingen Kom med och dansa Zanzana. Nu kommer uppföljaren Hur vaggar man ett barn, som enligt en intervju med författaren består av dikter hon skrivit på senare tid.

Såhär kan det låta i en ganska typisk dikt i samlingen:

”Han finns i mångas minnen / Jag vet inte om vi finns i hans / Liljekonvaljerna är nu som vackrast / Vinden doftar parfym / Allt är som det ska // Det väcker oro när den som tror / sig vara tänkande / och moralisk / endast tänker på egen vinning / Dina bleka blommor får inte tillbaka sin färg // Ord från andra sekel stagnerade i din mun // Tankar innan de föds / Blötlagda i ondska”

Dikten skiftar abrupt såväl i tematik som temperament. Ett aforistiskt visdomsord som ”Det väcker oro när den som tror / sig vara tänkande / och moralisk / endast tänker på egen vinning” blandas med naturiakttagelser ”Liljekonvaljerna är nu som vackrast / Vinden doftar parfym” och oprecisa historiska perspektiv ”Ord från andra sekel stagnerade i din mun”. Dikten börjar i tredje person med en gåta ”Han finns i mångas minnen / Jag vet inte om vi finns i hans”.

Gåtan dröjer kvar genom dikten. Istället för ett ”han” kommer ett du-tilltal in i dikten. Är ”han” och ”du” kanske samma person? Man vet inte riktigt, det är en smula kryptiskt. Det handlar om en sorts ”bergochdalbanepoesi” som kräver engagemang av läsaren.

Ofta består Sjöbloms dikter av idylliska rader som plötsligt bryts av ord som andas ångest, mörker, förgängelse eller ondska. Måhända vill Sjöholm spegla hur fragmentariskt livet alltför ofta är. Hur vi slits sönder mellan det ena intrycket och det andra, utan att mer än undantagsvis hinna fördjupa oss i någotdera.

Det faktum att Sjöblom i många dikter använder sig av metoden att mitt i en rad påbörja en ny mening – utan någon punkt emellan – gör att dikternas meningar går in i varandra. Avsaknaden av punkter och traditionella radslut gör dock att jag som läsare tvingas stanna upp när jag utan stöd i texten placerar in mina egna andhämtningspauser. Det är också alldeles nödvändigt eftersom texten kontinuerligt kränger och drastiskt skiftar perspektiv, tematik och tonläge och en långsam läsning behövs för att ta till sig dikten. En strof ur samlingen kan exemplifiera:

”Orden väver sig in i ord Allting blir / suddigt som regnmoln Glasögon / mot glasögon Vit blindhet Vet / du hur sångerna låter Blåstens / brus övertäckt av artificiellt brus / Ansiktet sminkat till oigenkännlighet / Estraden är vår”

Jag tycker dock att poesin ofta blir väl spretig och skiftande – sällan hinner någon enskildhet gestaltas riktigt ordentligt. Dikterna är ändå ofta berättande med en tydlig framåtrörelse och det finns både vackra och starka bilder i Sjöbloms poesi, medan vissa dikter mer känns som en räcka utsagor och påståenden som ställts bredvid varandra.

Dock. Det är allvarlig poesi och det är trots allt en helt bra samling dikter Sjöblom skrivit, där kontrasten mellan livsglädje och ångest belyses fint. Här finns inte minst vackra och berörande enskildheter som berör föräldraskap. Detta är allra finast skildrat i samlingens starkaste oneliner:

”Hur vaggar man ett barn / när man själv behöver vaggas”

Men också i en oändligt vacker dikt om glädjen att ha ett litet barn som går på sin mage:

”Ljus gräver lönngropar i mig / Blad stinker unket Ditt ansikte / avtecknas i mig Skratt som får mina / celler att blomma / Viker ihop känslan / av vanmakt Fotstegen på min mage / är vackra mönster, porträtt, livet är / enkelt Du går genom rummet / precis som du skulle”

Här finns också en hel del naturbilder som, om än flyktiga, är riktigt fina. Sammanfattningsvis: en godkänd andra diktsamling av Heidi Sjöblom.

Peter Björkman

Heidi Sjöblom: Hur vaggar man ett barn. Schildts & Söderströms, 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *