I sin bok om överklassen behandlar historikern Laura Kolbe de sociala klassernas utveckling från ståndssamhället till dagens elitstrukturer både kunskapsrikt, underhållande och skarpsynt, medan före detta riksdagsledamoten Esko Seppänens bok om Finlands rika bara är en tråkig skvallerkalender, skriver Per-Erik Lönnfors.
På köksväggen i min tidigare bostad fanns en manick med sex siffror. Med dem signalerade herrskapet till vilket rum det önskade betjäning. En signalknapp fanns under matsalsbordet och manövrerades osynligt med foten. En fanns i badrummet, dit man tydligen kunde beställa bubbel eller gin tonic!
Vi lät signaltavlan vara kvar, som en relik från ett forntida klassamhälle. Men när vi visade det för en elektriker sade han att ”de här apparaterna håller på att komma igen”.
Att överklassen är på väg tillbaka ser också Laura Kolbe många tecken på i sin bok Yläluokka. Olemisen sietämätön vaikeus (Överklassen. Varats olidliga svårighet). Efter många böcker om klass är den här den första på länge som dissekerar överklassen och eliten. Kolbe låter de två begreppen glida in i varandra, vilket förstås kan ifrågasättas.
Utbildning, yrke och ställning går på nytt i arv. Efterkrigstidens solidaritetsbubbla spricker också i Norden, som stått som modell för jämlikhet och social rättvisa. Elitfamiljer tar ny sats från sina rötter i ståndssamhället, men också arrivister, nyrika och sociala klättrare tar plats på samhällets översta hyllor.
Klassresorna, med skolvägen som första etapp, har gett lyft i samhället. Men på köpet har man fått rotlöshet, tunnare social identitet och osäkerhet om sin egen plats i samhället. Det är den ”varandets olidliga svårighet” som Kolbe hänvisar till i sin undertitel. Trots att vi inte vill tala om överklass behöver vi av den både identifikationsobjekt och förebilder.
Smygklassamhälle och socialt kapital
Laura Kolbe behandlar, med stadshistorikerns perspektiv, de sociala klassernas utveckling, från ståndssamhället till dagens elitstrukturer, både kunskapsrikt, underhållande och skarpsynt. Hon berättar om samhällets gräddfiler, accelerationsfiler och omkörningsfiler, och hon behandlar i korthet den elit som i en globaliserad värld sviker överklassens traditioner i ett moralvacuum, där girighet, skattesmitning och bästabrornätverk florerar.
Kolbe citerar Esko Seppänens bok Suomen rikkaat. Kuka kukin on. Enligt honom är det i dagens Finland lättast att bli rik med att ”ärva, starta ett företag och sälja det i tid, skaffa optioner eller gifta in sig i en god familj”.
Jämfört med Kolbe har Seppänen skrivit en skvallerkalender om rika människor utan djupare analys. Läsaren har lika tråkigt som de rika som tvingas umgås med andra rika.
I motsats till Seppänen behandlar Kolbe också andra former av kapital än penningkapital och realkapital. Robert D. Putnams begrepp ”socialt kapital” får förklara det finländska smygklassamhället. Det ger också en positiv prognos för landets svenskspråkiga: ”Språkgruppen har socialt kapital, ekonomisk förmögenhet och stark självkänsla. Med deras kraft har man klarat sig i omkring 375 år och klarar sig ännu i de följande hundra, åtminstone om man ser på högskolevärlden. De svenskspråkiga har kommit för att stanna.”
Kolbe hade kanske varit tveksammare om hon också hade beaktat de svenskspråkiga medierna, en del av det sociala kapitalet som snabbt håller på att försvagas.
Till min glädje undviker Kolbe ändå termen ”humankapital”, en dehumanisering av människan som påminner om talet om personalen som företagets resurs. För att maximera ägarnas vinst?
Förälskad i aristokratin
Pierre Bourdieus suddiga begrepp som habitus, fält och kapital lånar sig till mångahanda metaforer. En skylt på familjen Hartwalls hus ”Lampan” invid presidentens slott berättar att där bor en organisation som heter ”Kusinkapital”. Ännu högre skulle det smälla med svågerkapital, eller allra bäst svärfarskapital. För övrigt exemplifierar nog familjen Hartwall i Kolbes ögon överklassens diskreta charm.
Den nyrikare Björn Wahlroos får i stället agera som Kolbes mannekäng för dem som snabbt kommit sig upp. Hon beskriver honom som supermannen som ”leker europeisk aristokrat, njuter av publicitet, pellejönsar och uppträder som hovnarr men samtidigt speglar våra attityder”. Kolbe är inte ännu övertygad om ”hans andliga storhet”.
Politiskt och ideologiskt kunde Wahlroos tas på större allvar. Det är något som jag från mitt eget perspektiv också i övrigt saknar i hennes bok.
Liksom jag har hon en mormor med torparbakgrund, men för det har jag en starkare klasskänsla än Kolbe.
När jag läste hennes bok fick jag den smygande misstanken att hon förälskat sig i gamla aristokratiska ideal och borgerliga dygder, lika mycket som i den unga man hon berättar att hon för 30 år sedan träffade i Nylands Nations Vikingasal.
Laura Kolbes faiblesse för den svenskspråkiga överklassen, kulturen och traditionen kan kännas smickrande för dess representanter. Min egen klasskänsla är kluven inför denna beundran.
Hon är gift med Kvaerner-Masa-Yards chefsjurist Thomas Forss, vars far var ekonomiedirektör vid Viktor Ek och därmed befann sig i ägarsläkterna Procopés och Cedercreutz sociala fält. Om hedersmännen Viktor och Magnus har jag inget ont att säga; de tjänar som goda överklassförebilder.
På basis av Kolbes bok placerar jag henne själv i en depolitiserad biedermeiersk petit-bourgeosie borgerlighet, i ”Biedermanns Abendgmütlichkeit”. Det passar en centerpartistisk kommunalpolitiker väl, men jag hoppas att hon som torparättling också har rum i sitt hjärta för stadens många underpriviligierade.
Per-Erik Lönnfors
Laura Kolbe: Yläluokka. Olemisen sietämätön vaikeus. Kirjapaja, 2014.
Esko Seppänen: Suomen rikkaat. Kuka kukin on. Minerva Kustannus, 2014.
