Just nu sänds en tio timmar lång dramaserie i Sveriges television där politiken är … jag tänkte skriva central, men det stämmer ju inte riktigt. Inte så här långt i alla fall. Två avsnitt har hittills sänts och av det jag sett så måste jag säga att verkligheten överträffar dikten.
Blå ögon utspelas i ett samtida Sverige där människorna känns igen, politikerna känns igen och partierna känns igen.
Det sistnämna har fått såväl privatpersoner som partiföreträdare att reagera. Sverigedemokraternas pressansvarige Henrik Vinge tycker att public service i och med det här kliver ur sin objektiva roll: ”Det är helt uppenbart att det handlar om oss”, säger han till SVT.
Och det händer inte så ofta, men här måste jag faktiskt säga att jag håller med Sverigedemokraterna: det är uppenbart att det handlar om dem.
Eller om ett parti som liknar dem väldigt mycket.
Det är så fiktion fungerar. Folk känner igen sig. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
Å andra sidan: en hastig titt över Europa visar att Sverigedemokraterna är långt ifrån ensamma, en mängd partier i ett tiotal länder skulle antagligen tycka att det är om just dem dramat handlar: Frankrike, Österrike, Ungern, Finland, Nederländerna, Belgien. För att nämna några av de länder där populistiska, EU-kritiska och invandrarfientliga partier växer och frodas. Runtom i Europa har partier av det slaget i snitt skrapat ihop tretton procent i de senaste valen. Från Belgiens Vlaams belang med 3,7 till Österrikes FPÖ med 21,4 procent.
Sverigedemokraterna placerade sig i höstens val ganska exakt i mitten, strax under tretton procent. Storleksmässigt i nivå med Sannfinländarna.
De här partierna är långtifrån något randfenomen. Just nu är det väldigt tydligt i Sverige, som i mars kommer att gå till nyval på grund av att Sverigedemokraterna valde att fälla regeringens budgetförslag. Nu säger de att de också framöver kommer att försöka fälla varje regering som inte går dem till mötes. Målet är att minska invandringen med nittio procent och komma ner på samma nivåer som, säg, Finland eller Danmark.
Och det är är väl just en av anledningarna till att en sån här dramaserie skapas: i stora delar av Europa får det här slaget av partier ett allt större inflytande. Politiken polariseras. Det har varit tydligt nu under några år. Och där konflikter uppstår vill gärna också konsten vara med. Eller vill och vill, alltför sällan egentligen. Bildkonst, teater och film tar sig an politiska frågor ganska ofta. Sämre ställt är det med skönlitteraturen. Också om det finns undantag.
Men det kunde, i den svenska dramaserien, ha gjorts med högre tilltro till politikens intresseväckande kraft. Som det ser ut nu – efter två avsnitt – så lutar man sig i min mening alltför mycket åt thrillerhållet. Det är som om man sagt sig att det som säljer, det är våld och mord och mysterier, så vi kör på det.
Och visst, våld och mord och mysterier säljer. Men det gör också välgjord politisk fiktion. I Blå ögon blir politiken alltför mycket av kuliss.
För några år sedan skrev Hanne-Vibeke Holst en intressant trilogi där politiken inte bara fanns med som kuliss, utan där åtminstone jag som läsare kände att jag faktiskt lärde mig något om människor, makt, relationer och praktisk politik. Den socialdemokratiska ordföranden Elisabeth Meyer och hennes kronprinsssa Charlotte Damgaard lever mitt i makten, med allt vad det ger och vad det kostar. Det var inte bara bad guy, good guy och whodunnit.
Men vem vet, den svenska dramasatsningen kanske blir mer än bara en välgjord thriller. Kan man till och med hoppas att den bli lika intressant som den politiska verklighet vi lever i? Åtta avsnitt kvar, jag håller tummarna.
Robert Åsbacka
är författare
