Sorgen och vreden

av Håkan Lindgren

10-Öijer omslagFrån den anarkistromantiska poet han var på 1970-talet har Bruno K. Öijer utvecklats till en poet vars huvudsakliga ämne är sorg och förlust, skriver Håkan Lindberg.

Två tunga svenska författare kommer med varsin ny bok denna höst. Jag läser dem kort efter varandra och kan inte låta bli att lägga märke till att de på en viss, liten punkt ger uttryck för rakt motsatt åsikt.

John Ajvide Lindqvist presenteras alltid som skräckförfattare, men jag skulle vilja hävda att han i hemlighet är en av våra bästa Sverigeskildrare. Han befolkar inte sina romaner med någon sorts uttänkta, typiska svenskar utan med säregna, udda personer och trots det – eller just därför – flyter så mycket av de senaste årtiondenas stämningar och miljöer rakt in i texten. Många författare anstränger sig att beskriva samma årtionden, men hos honom kan man plötsligt smaka på hur det var. I sin senaste bok, Himmelstrand, gör han ett porträtt av två skadade, oansenliga personer som bildar familj, sköter sina jobb, gör vad de kan av livet och lyckas få lite grundvärme att uppstå. Det ser kanske inte mycket ut för världen, men det är tydligt att hans sympatier ligger hos dem. Poeten Bruno K. Öijer säger motsatsen. I sin senaste diktsamling, Och natten viskade Annabel Lee, skriver han:

om du lyssnar noga

om du skär tillräckligt djupt

i samhällskroppen

stöter du alltid på människoföraktet

gjutet i järnbokstäver

och sammanfattat i en enda rad

arbeta och göra rätt för sej

Vem av dem som har rätt? Båda, förstås! Här finns ingen paradox.

Öijer började som en poet som fyllde sina dikter med en sorts romantisk rekvisita – spelkort, vinglas, cigaretter, lite som att kliva in i en punkig antikvitetsaffär – men har utvecklats till en poet vars huvudsakliga ämne är sorg. Han är aldrig så bra som när han skriver om sorg och förlust; här är hans precision i nivå med Tomas Tranströmers. Han kan göra metaforer som får en att känna att språket har sträckt på sig och växt en bit: plötsligt blev detta möjligt att säga. Tvivlar man på att det går att tala allvar på modern svenska (jag ska erkänna att jag gör det ibland) behöver man läsa någon av hans senaste fyra diktsamlingar: Medan giftet verkar (1990), Det förlorade ordet (1995), Dimman av allt (2001) eller Svart som silver (2008).

I Och natten viskade Annabel Lee gör han i stort sett samma sak som i de fyra nämnda diktsamlingarna, men med lite lägre intensitet. Han återbesöker samma rum. Sorgen kan gälla barndomen:

familjefotot

som hållits undangömt

får dej att tänka på en isvak

det avlånga

vassa hålet i mitten av bilden

stirrar mot dej

där barnet klippt bort sig självt

Eller det liv som gått:

[…]

men när jag råkat gå förbi huset

där du bodde

har jag tänkt tillbaka på det där rummet

och undrat om våra skuggor

fortfarande finns kvar därinne

om dom rest sej upp

och äntligen gjort det omöjliga

hållit om varandra

Eller samhället:

[…]

det har alltid setts som en självklarhet

att klyftorna

och dom ständiga orättvisorna ska bevaras

göras hållbara och slitstarka

läggas in som golv i husen

Det märks varifrån han kommer: från människor som aldrig, ens under de bästa åren, var en del av framgångsgemenskapen. När han skriver om Sverige – ”detta avlånga ishjärta / detta sjuka / sadistiska urberg” (Dimman av allt) – dömer han landet med en profets stränga och ålderdomliga mun.

Dumheten, skriver han

kan få ett helt land

att krympa till en sjaskig lägenhet

där idiotin rinner längs väggarna

Också en dikt om hur han upptäckte orden och fantasin slutar tvärt, med en sorgsen bild. Orden

skulle blända

gnistra starkare än diamanter

och hastigt slockna

som när du fäller igen locket

till ett skrin

När det gäller naturen har hans sorg pressats så långt att den övergått i desperat ilska, något som han nog har gemensamt med många andra.

dom kom som tjuvar i natten

och fällde den sjuhundraåriga eken

i nästa liv

ska dom hängas i samma träd

Från den anarkistromantiska poet han var på 1970-talet till detta. Vad kan jag säga om det? Att det är tydligt att han har följt en inre konsekvens. Han har inte flyttat sig, han har koncentrerat sig på att stå kvar och växa djupare neråt.

Diktsamlingens titel är en blinkning till Edgar Allan Poes sista publicerade dikt Annabel Lee. Poe dyker upp på slutet. Öijer avslutar med en långdikt som framstår som den andra halvan av ett par: Svart som silver avslutades med en liknande lång, idealiserande dikt om honom själv. En rad personer beskriver hur de har mött honom i olika skepnader, som korsfäst eller knarkare, men de har bara uppfattat en facett av hans väsen, om ens det. Och natten viskade Annabel Lee slutar med att han går in på ett kafé och möter den litteraturhistoria han gillar – Baudelaire, Lorca, Rimbaud, Poe med flera. De framstår som idealiserade facetter av honom själv. När han passerar dem hoppar de upp som de lite skeva och slarvigt målade dockor man ser från ett spöktåg på ett billigt nöjesfält; var och en säger den replik han är mest känd för. Den stämning han vill måla upp är inte svår att förstå, och han har ofta visat att han kan nå den utan att behöva ägna sig åt namedropping. Om man är så bra på att skildra sorg och allvar som Öijer, varför trivs man då på ett kafé där poeter förvandlas till den här sortens dockor?

Jag skulle hellre se att han utvecklade andra saker, som det berättande han ägnar sig åt i dikten ”Lans av ljus”, en dikt som för ovanlighets skull sträcker sig över flera sidor. Den hör inte till hans bättre, men där börjar något jag skulle vilja se mer av. Att han kan det korta formatet vet hans läsare sedan länge.

Håkan Lindgren

Bruno K. Öijer:
Och natten viskade Annabel Lee. Wahlström & Widstrand, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.