Whenever there are people to dance, until than we’re gonna heter den performanceaktiga föreställning som Blaue Frau satt upp i samarbete med den polska feministiska teatergruppen Teraz Poliz. Föreställningen, som bjuder in till en feministisk utopi, visades i samband med evenemanget Pop Up Art House som pågått på Dianascenen under november. Efter en kväll bland möjligheter och visioner blir helhetsintrycket ändå rätt splittrat.
När dörrarna till teatersalongen öppnas har en traditionell, rumslig struktur med scen och stolrader fått ge vika för omaka, utspridda stolar och madrasser, och i programbladen som delas ut finns en lista på instruktioner inför föreställningen. Här finns inga tydliga gränser mellan scen, skådespelare och publik. Föreställningen tillåter, eller snarare förutsätter, en hög interaktivitetsnivå av åskådarna, på gott och ont. Å ena sidan är det vågat, för vem vet hur en grupp främmande människor fungerar i en sådan situation? Å andra sidan är Pop Up Art House kanske just den rätta kontexten för att utforska mer interaktiva koncept och rumsliga möjligheter. Publiken uppmanas att röra sig fritt i rummet och att byta plats då och då. Man får ställa frågor. Man får meditera. Man får lyssna på discomusik i hörlurar. Och så bjuds det på nygräddade våffelbitar mellan varven.
Föreställningen ska förmedla en feministisk utopi, där tanken väl är att vem som helst kan göra vad som helst (som att dansa helhjärtat en måndag kväll om man känner för det), att man inte ska låta sig begränsas av krav och omständigheter och att alla är olika. Vackert så. Men i övrigt blir det inte så mycket av en enhetlig dröm om något idealsamhälle. Snarare tycks föreställningen bestå av en mängd olika tankespår som avlöser varandra, vilket resulterar i för många drömmar och för spridda repliker utan inbördes sammanhang.
Det talas om naturen och havet, om en kropp som kan göra vad som helst, om bra sex, varvat med episka repliker om att erövra sin frihet som yttrats av den fiktiva karaktären Daenerys i den populära TV-serien Game of Thrones. Här blir textunderlaget otillräckligt, kort och avhugget. Det är som om alla skådespelarna kör på med sin egen grej, som om alla tankar som yttras bara kolliderar med varandra i form av teser som aldrig mös i en förenande syntes.
Whenever there are people to dance, until than we’re gonna får mig att tänka på vår värld och tid som översvämmas av olika livsstilskoncept och jag ser framför allt individuella drömmar om ideala varandemöjligheter och självförverkligande strävanden. Också skådespelarnas lekfullt brokiga kostymer där stilar och färger blandats friskt för tankarna till det individuellas starka närvaro i samtiden. Men som sagt, jag saknar helhet och en tydligare poäng. Föreställningen lämnar väldigt mycket upp till publiken och ärligt talat är jag inte alls säker på ifall arbetsgruppens eftersträvanden överensstämmer med min tolkning.
Anna von Bonsdorff
Foto: Frank A. Unger
Whenever there are people to dance until than we’re gonna. Arbetsgrupp och på scenen: Sonja Ahlfors, Dorota Glac, Marta Jalowska, Ula Kijak, Adrianna Kornecka, Emanuela Osowska och Joanna Wingren. Visualisering: Gabrielle Vaara.
