Tjugofem år av barnrätt

av Fredrik Österblom

För 25 år sedan antogs barnrättskonventionen av FN:s generalförsamling, sedan dess har nästan alla världens länder ratificerat konventionen. För att övervaka och rapportera om ländernas tillämpning av den finns Barnrättskomittén, ett FN-organ som består av 18 experter från olika länder. Ordföranden Kirsten Sandberg, juridikprofessor vid Universitetet i Oslo, säger att den så kallade familjerörelsen till exempel i USA är ett hinder för bättre barnrätt.

En av de enskilt mest märkbara förändringarna till det bättre sedan Barnrättskonventionen antogs är attityden till barns subjektivitet.

– Först och främst det att barn finns med på dagordningen. Man erkänner att barn är rättighetshavare, subjects of right, och inte bara föräldrarnas egendom eller föremål för välgörenhet. Dessutom har det blivit mycket mera fokus på att barns röster ska höras, att de ska få säga sin mening och aktivt bli tillfrågade av alla som fattar beslut om dem, säger Kirsten Sandberg, som är ordförande för FN:s barnrättskomitté, till Ny Tid i samband med ett seminarium i Helsingfors.

Sandberg vill inte peka ut någon viss region som ”bäst i klassen” på rättigheter för barn, men säger att när de har haft med länder i Sydamerika att göra har det åtminstone märkts att där finns en väldigt stor medvetenhet om barns och tonåringars rättigheter.


Barnen eller familjen

En motkraft mot utvidgandet av barnens rättigheter är rörelsen för familjerättigheter, som företräds av både regeringar och organisationer i många länder. Den finns i en del länder i Östeuropa, några länder i Afrika, några muslimska länder och i USA, där familjerörelsen är stor bland religiösa grupper.

– Kommittén och konventionen arbetar med att stötta familjen, så att den kan ge barnen den bästa möjliga starten i livet. Vi brukar ge det mycket plats i diskussionen med staterna och mycket plats i våra slutobservationer – det kan handla om till exempel socialskydd som ett skydd mot fattigdom och goda uppfostringsmetoder.

Problemet med family rights-rörelsen är den inte erkänner att det finns olika typer av familjer, utan ser bara heterofamiljen med en mor och en far, och alltid två föräldrar.

– De erkänner inte heller i tillräckligt stor grad rättigheterna hos varje enskild medlem i familjen, inte minst hos just barnen. När det blir ett så stort fokus på familjen blir det problemtiskt, då det kan försvåra ingripandet utifrån när det till exempel förekommer våld inom familjen. Om familjen ses som en enhet döljer det att alla medlemmar i familjen inte nödvändigtvis alltid har samma intressen.

Just denna familjeaspekt tror Sandberg att är en av orsakerna till att USA är en av de tre länder i världen som inte har ratificerat barnrättskonventionen. Men det kan bero på flera olika anledningar.

– Det kan ha med dödsstraffet att göra, men nu är döddstraff för barn avskaffat i USA. Dessutom har det nog att göra med konventionens breda sociala och ekonomiska rättigheter, och att de är rädda för att allt för mycket ska bli dem påtvingat. Men USA har ratificerat de två första tilläggsprotokollen, det om barn i väpnad konflikt och det om barnhandel, barnprostitution och barnpornografi.


Individuella skillnader

Religionsfrågan är svår och när det kommer till sekter och liknande kan det finnas finnas konflikter mellan barns rätt till religionsfrihet och indoktrinering av barn och mentala övergrepp.

– Föräldrarna har lov att undervisa sina barn om sin egen religion och låta dem delta i religiösa traditioner. Det gäller att hitta gränsen för vad som ska anses skadligt för barnen. Det finns även i Norge exempel på religiösa sekter som lär barn idéer som går tvärt emot jämlikhet mellan kvinnor och män. Eller de kan få en uppfostran som gör att de inte alls är rustade att möta samhället.

2011 antogs ett tredje tilläggsprotokoll som gör det möjligt för barn att komma med individuella klagomål om specifika brott mot rättigheterna i konventionen.

– En av kommitténs viktigaste uppgifter nu är att förbereda sig för de individuella klagomålen och ha ett bra system för att bemöta dem. Och att jobba på att minska eftersläpet på rapporter – vi ligger två år efter. Och så ska vi försöka skriva mera fokuserade slutobservationer, som ska vara bättre verktyg för staterna. Vi ska vara tydligare med vad de bör arbeta mest med. Något annat som vi håller på och diskuterar är utvecklingsmålen efter 2015, och vikten av att få utvecklingsmål som tar hänsyn till barns rättigheter.

Innehållsmässigt är det viktigaste för kommittén just nu arbetet mot våld mot barn och arbetet för inkludering av alla barn.

– Även inuti gruppen av barn finns det en heterogenitet och pluralism som måste erkännas. Alla ska ha en röst och alla ska vara med i skolsystemet och i samhället överlag.


Fredrik Österblom

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.