Att freda språkets frihet – Ny finlandssvensk dikt 1987-2014

av Peter Björkman

En ny antologi med modern finlandssvensk poesi, med ett välskrivet efterord där poeterna sätts in i ett sammanhang av Fredrik Hertzberg är förstås värt att fira. Särskilt som boken, som heter 27 år, elva poeter, en antologi är både vackrare och innehållsmässigt starkare än den rikssvenska förlagan Trettiotvå poeter tjugohundraelva (2011). Den sistnämnda boken innehåller svenskspråkiga poeter som debuterat från 90-talet och framåt, medan 27 år, elva poeter, en antologi – i fortsättningen kallad 27.11 – har med dikter från så långt tillbaka som 1987. Det rör sig om drygt 200 sidor dikter med elva utvalda poeter. Tanken med boken är att presentera det mest sprängkraftiga inom finlandssvensk poesi för en tysk publik – snarare än en inventering av all god poesi som skrivits i svenskfinland de senaste decennierna.

Att boken alls blivit till beror nämligen på en beställning av en finlandssvensk diktantologi på tyska, inför att Finland var temaland på Frankfurts bokmässa hösten 2014. Peter Mickwitz och Ralf Andtbacka tillsammans med översättaren Ursel Allenstein fick alltså möjlighet att efter nära 100 år fullfölja den dröm Edith Södergran närde och arbetade med i slutet av sitt liv: att ge ut en antologi med modern finlandssvensk poesi på tyska.

Det har blivit mycket lyckat. Boken kunde ha varit tjockare och haft med fler poeter, som den rikssvenska antologin med sina 32 poeter. Men fördelen med 27.11 är att den ger större utrymme åt varje poets egenart. Som en jämförelse kan nämnas att de två poeter som finns med i båda antologierna, Catharina Gripenberg och Cia Rinne, bara får sju sidor vardera i den rikssvenska antologin medan de får 18 (Gripenberg) respektive 16 sidor (Rinne) i den finlandssvenska. För mig känns 27.11 mycket mer sammanhållen än den svenska antologin och det känns kvalitativt bra att få lära känna de enskilda poeterna – för det hinner jag på de 15-20 sidor varje poet har till sitt förfogande. Inlagan av Hilda Forss är också föredömlig vad gäller läsvänlighet och jag gillar att dikterna presenteras kronologiskt efter vilken diktsamling de är hämtade från.

Vad om innehållet då? Jo, det som slår mig är förstås hur pass mycket av den poesin som fokuserar på språket i sig – från Heidi von Wrights och Cia Rinnes ordlekar, över Stefan Hammaréns alldeles egentillverkade syntax och grammatik och egentillverkade ord, till Peter Mickwitz språkliga demontering av Edith Södergrans berömda rad ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är” – som i Mickwitz version lyder: ”ONEJ det anstår nej inte att göra nej mindre än ja är nej”. Det faktum att det språk som premierats i litteraturen under de senaste decennierna till stor del varit effektiv prosa som för intrigen framåt. Detta speciellt fallet i den populära och ofta samhällsengagerade kriminallitteraturen. För att inte tala om språket i reklam och media med sin förrädiska klarhet. Det har i denna situation varit viktigt för poesin att freda språkets frihet från konformitetskrav och att slå hål på det konventionella språkbruket samtidigt som diktarna vill visa på det poetiska språkets obegränsade möjligheter: ”Men jag har inga spärrar alls / Allt faller in i allt. / Jag fylls av en utsökt känsla av frihet.”, som Ralf Andtbacka skriver i en dikt.

Fredrik Hertzberg skriver i sitt efterord att poesin i 27.11 ”i möjligast låg grad tar för givet en viss vokabulär, ett visst sätt att skriva, grammatik, program, form, innehåll. Och det stämmer. Poesin är också sällan direkt politisk, och det handlar mer om språkliga hierarkier än om samhällshierarkier. Det finns dock undantag. Oscar Rossi bjuder till exempel på en hel del samhällskritik i rader som: ”Kan någon vara så vänlig att räkna upp hela haveriet? / Hierarkierna. Apparaterna för smak. Prästvälden, tidebönen, / politbyrån, ajourhållningen, bruket av de fyra räknesätten”.

Vad i övrigt. Den nya finlandssvenska poesin är kvinnodominerad. Av elva poeter är sju kvinnor: Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Catharina Gripenberg, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Matilda Södergran och Heidi von Wright. Männen är bara fyra: Ralf Andtbacka, Peter Mickwitz, Stefan Hammarén och Oscar Rossi.

Det som saknas i boken är den mer traditionella poesin. Byggmästars fina diktsamlingar med delvis kristet färgat bildspråk Näckrosön och Den harhjärtade människan finns inte representerade, däremot de mer språklekande dikterna i glädje- respektive kärlekstrilogin. Dikterna i Mickwitz fantastiska och humoristiska bok Där bara diset återstår av paradiset saknas också. I det här urvalet framstår han som enbart allvarsam i sin poesi – vilket inte stämmer! I stort tycker jag dock att urvalet gör poeternas mångsidighet rättvisa.

Redaktörerna har haft som kriterier för medverkan i antologin att poeterna skall ha debuterat efter 1980 och gett ut minst tre diktsamlingar samt att de är aktiva poeter. När jag inventerar vilka som valts bort i 27.11 finner jag minst ett tiotal ytterligare som matchar kriterierna: Torsten Pettersson, Thomas Brunell, Robert Henrik Pateau, Carina Nynäs, Ann-Helen Attianese, Catharina Östman, Martin Westman, Katarina Gäddnäs, My Lindelöf och Metha Skog. Många av dessa poeter har skrivit poesi som har mycket hög klass. Det här med att poeterna måste vara aktiva i dagsläget har också tagit bort två av 80-talets främsta poeter ur urvalet, den tidigt döda Diana Bredenberg (jämngammal med Andtbacka och Hammarén) och Gungerd Wikholm (som gav ut sin senaste diktsamling 1999). Sedan tycker jag också att Susanne Ringell rent kvalitetsmässigt inte skulle skämt för sig i antologin, fast hon inte uppfyller kriteriet vad gäller antalet diktsamlingar.

Sammanfattningsvis: en mycket lyckad antologi som en introduktion till den mest nyskapande finlandssvenska poesin idag. Lyckad delvis på grund av det stränga urvalet. Jag tycker att boken fungerar väl och gör de elva deltagande poeterna rättvisa. Boken är en god presentation över den finlandssvenska poesin som förutom till tyska också kommer att översättas till engelska och hoppas jag också finska. Jag kan bara önska den finlandssvenska poesin god resa ut i världen…

Peter Björkman

Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz (red). 27 år, elva poeter, en antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014. Schildts & Söderströms, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.