Det finns en tent jag borde ha skrivit för länge sedan när jag studerade engelska på Island, men som jag slutligen tenterade i Helsingfors först denna vinter. Det handlade om engelskans globala spridning och de variationer som därav uppstått. Om Aussie, Kiwi, ”Suthern like it should be spoke”, olika kreoler, pidgins etc. Jag tänker inte här mässa om engelskan som ett ”killer language”, utan snarare förbluffas av människans behov av kommunikation.
För det är poängen med språk, att kunna kommunicera med varandra. Och även om det kanske inte direkt skulle klarna för mig på Papua Nya Guinea att ”orait, nem bilong me Jakobus. Me laik toktok long sampela stori…tasol” på det lokala Tok Pisin (Pidgin talk) betyder: All right, my name is Jakobus and I would like to tell a story… that’s all, så har det klarnat för andra, och skulle med tiden även klarna för mig. För jag är en människa. Och människor vill kommunicera. Vi kommunicerar och tar det för givet.
Men alla kommunicerar inte med språk. Jag har träffat många autister som inte är verbala. Min egen dotter kommunicerar inte heller på en sjuårings nivå. Hon har, vad man inom den anglo-saxiska världen kallar learning disabilities. Jag brukade sarkastiskt vrida på huvudet åt eufemismer, men när det gäller ens eget sammanhang, välkomnar man dem. Men min dotter kommunicerar tillräckligt väl för att folk, om de lyssnar på våra diskussioner på caféer eller så, antagligen tror vi är vrickade. Egentligen talar hon riktigt flytande dessa dagar, det är snarast stolligheterna hon säger som väcker uppmärksamhet. Som ”Vad heter du?” åt okända människor i butiken. ”Var bor du?” Och till sist kanske: ”Du är dum!” Och när vi har gäster frågar hon ”När ska du fara hem?” innan jag ens hunnit ta emot överrocken. Så vi har vissa diplomatiska finesser att slipa på, men annars är vi bra på tambursnack.
Men ibland träffar hon också mitt i prick. Min syster bad mig häromdan akta mitt språk. Hon hade tagit min dotter till Hagnäs hall och fastnat i trafiken, och när min syster blivit märkbart irriterad på situationen hade min dotter tittat upp från sin leksak där hon satt i bilens baksäte och sagt: ”What the fuck is going on here now?” Alltså exakt vad jag själv skulle säga … Vilket ger mig tid över till att försöka tolka, säg The Love Song of J. Alfred Prufrock av T.S. Eliot. För konstnärliga uttryck är också kommunikation, dock en komplicerad väg att vandra, en lyxkantad väg att vandra.
”Let us go then, you and I, / When the evening is spread out against the sky / Like a patient etherised upon a table; / Let us go, through certain half-deserted streets, / The muttering retreats / Of restless nights in one-night cheap hotels / And sawdust restaurants with oyster-shells: / Streets that follow like a tedious argument / Of insidious intent / To lead you to an overwhelming question… / Oh, do not ask, ‘What is it?’/ Let us go and make a visit.”
Detta är så klart inte hela dikten, utan den dramatiska monologen fortsätter på fem sex sidor. Vad vill T. S. Eliot kommunicera med Prufrock? Att den moderna världen i vilken han skrev dikten (1910-talet) blivit fragmenterad, blasé, ointelligibel? Det har påpekats att J. Alfred Prufrock som poetisk persona föregår eller agerar som blueprint åt en sorts Woody Allensk-neurotisk personlighet. ”And indeed there will be time / To wonder, ‘Do I dare?’ and ‘Do I dare?’ […] Do I dare / Disturb the universe? / In a minute there is time / For decisions and revisions which a minute will reverse. […] So how should I presume? […] Shall I part my hair behind? Do I dare to eat a peach?”
Det bisarra med konstnärliga uttryck är att de klarifierar och komplicerar på en och samma gång. Grottmålningarna i Lascaux har ett meddelande åt oss, men exakt vad får vi aldrig veta. Visste grottkonstnärerna själva vad det var de menade? Visste Sofokles vad han menade med Kung Oidipus? Visste T. S. Eliot vad han menade med Prufrock? – ”It is impossible to say just what I mean! […] ‘That is not it at all, / That is not what I meant, at all.’”
Å andra sidan får vi på universitetet lära oss att dessa frågor är redundanta. När en konstnär en gång blivit färdig med sitt verk upphör alla band mellan dessa. Konstnären dör och konstverket lever (kanske) vidare, som en trasig telefon. Dock receptiv för updates.
Men likväl, nånting måste väl en Lord Byron ha menat, eller? Vet vi överhuvudtaget nånsin vad det är vi menar när vi pratar, kommunicerar? Vet jag alls vad det är jag menar när jag skriver detta? Vet denna tidskrift alls vad exakt det är den menar när den publicerar alla dessa texter?
Vet min dotter alls vad det är hon menar när hon frågar främlingar på gatan vad de heter, var de bor? Det är fullt möjligt att hon gör det, fast främlingen på gatan blir perplex. Min dotters kommunikativa färdigheter både klarifierar och komplicerar mänsklig kommunikation. Vi vill alla kommunicera med varandra men ibland slår det slint.
För om vi människor på riktigt vore goda på kommunikation så borde vi rimligtvis uppleva mera fred och jämlikhet på vår jord, åtminstone om man tittar på ordets etymologiska rötter i latinets communicare – att dela. Att dela förståelse. Det sokratiska samtalet, där man tillsammans försöker nå insikt i frågor följer denna princip. Men det sokratiska samtalet är tidskrävande och det är många som inte vet hur man på riktigt ler som Mona Lisa. I våra vanliga liv är vi snarast neurotiska Prufrockar. ”And time yet for a hundred indecisions, / And for a hundred visions and revisions, / Before the taking of toast and tea.” Vågar jag äta en persika? Vågar jag rubba universum? Vågar jag ställa en överväldigande fråga? Kommer mina beslut och ändringar att kasta om inom en minut? Kommer det att finnas tid för att undra om jag vågar, om jag alls vågar?
Äsch, kanske jag bara projicerar min inre Prufrock på resten av världen. Så jag tar min dotter under armen och säger: ”Let us go then, you and I”, ut i världen för att lyssna hur det egentligen låter där.
Julia Kneževič
är diversearbetare på skolor
