De starka fonderna och den glömda offentliga sektorn

av Lasse Garoff

Svenskfinland har lyckan att uppbackas av förmögna fonder, men det leder till att man inom kulturproduktionen kommit att lita på privata pengar alltför mycket. Konstforskaren Maria Hirvi-Ijäs efterlyser ett starkare engagemang i den offentliga kulturpolitiken, och en levande tvåspråkighet.

Det är vanligt att man i Finland utgår från att det ska finnas separata lösningar på svenska. Men det är inte kulturpolitik, utan språkpolitik, säger Maria Hirvi-Ijäs.

– I Svenskfinland undviker man tvåspråkighet för man tror att det leder till enspråkighet. Men det tror inte jag. En levande tvåspråkighet som riktlinje inom både kulturpolitik och språkpolitik skulle vara det bästa, säger Hirvi-Ijäs.

I december gav tankesmedjan Magma ut Hirvi-Ijäs rapport ”Ni har ju era fonder” / ”Vi har ju våra fonder” – Hållbar kulturpolitik på svenska i Finland?

Rapporten problematiserar de resursstarka fondernas inverkan på Svenskfinland och på Svenskfinlands kulturliv. Men kritiken riktas inte mot fonderna själva, utan mot ett kulturfält som i sin verksamhet har kommit att lita alltför mycket på fondfinansiering. Det är i alla fall en av hypoteserna som Hirvi-Ijäs formulerar i sin rapport.

”… Inom finlandssvensk minoritetskultur har [man] en tillit till att de finlandssvenska fonderna garanterar den svenskspråkiga kulturen fortlevnad. Detta för med sig en lättja och ett bristande engagemang i nationell kulturpolitisk förvaltning eller finansiering,” skriver Hirvi-Ijäs.

– Det är en hypotes som jag bollar och provocerar med. Det saknas data och forskning innan man kan bevisa eller motbevisa att det faktiskt är så.


Komplementet blir huvudsaken

Höstens häftiga debatt kring Konstsamfundet blir intressant som en illustration av Svenskfinlands situation i stort. Nedskärningarna på Hufvudstadsbladet, KSF Media och Schildts & Söderströms orsakade kraftiga reaktioner i offentligheten.

– Fonderna har länge varit starka inofficiella kulturpolitiska aktörer, och folk har inte tänkt på det så mycket.

Före 1990-talets depression fördes en starkare nationell kulturpolitik, men sedan dess har de statliga medlen för kultur skurits ner, samtidigt som fonderna tack vare lyckade placeringar blivit mycket starka aktörer. Tillväxten av fondernas pengar tyder på en större affärsmässighet också i den övriga verksamheten.

Kaj-Gustaf Bergh har en tydlig businessmannalogik bakom sina uttalanden. Det måste man minnas när man kritiserar honom, säger Hirvi-Ijäs.

Ansvaret för finansieringen av svenskspråkig kultur i Finland ligger inom den offentliga kulturpolitiken, precis på samma sätt som den finskspråkiga kulturen. Fonderna fungerar bara som komplement. Men när Konstsamfundet, av olika skäl, börjar hålla hårdare i sina pengar, märks det snabbt hur beroende Svenskfinland är av de privata fonderna.

Dagstidningar, tv-produktioner, teatrar, i stort sett alla livsviktiga institutioner för den svenskspråkiga minoritetskulturen har svårt att klara sig utan understöd från privata fonder. Finlandssvenskarna identifierar sig också med sina fonder till den grad att fondernas beslut uppfattas som offentliga angelägenheter. Besluten debatteras i offentligheten med samma hetta och krav på delaktighet som vanligen reserveras för det politiska beslutsfattandet.

Men medan fondbesluten stöts och blöts faller den nationella kulturpolitiken i glömska.

– De underliggande sammanfattningarna i rapporten är att man förlitar sig för mycket på privata pengar, och de offentliga strukturerna glömmer bort att Finland är tvåspråkigt, säger Hirvi-Ijäs.

”Talande är att en intern arbetsgrupp på undervisnings- och kulturministeriet med ansvar för utvecklingen av svenskspråkig utbildning och kultur inte har sammanträtt på de senaste åtta åren,” noterar Hirvi-Ijäs i sin rapport.

– På de offentliga institutionerna är tjänstemännen glada när det kommer in en svenskspråkig ansökan. Tjänstemännen ansvarar för tvåspråkigheten, men om inga krav ställs på dem så prioriteras den inte, säger Hirvi-Ijäs.

Det är politikerna som borde ställa de här kraven, och det finns dokument att bygga vidare från. En av Hirvi-Ijäs rekommendationer är att Svenska Finlands Folkting skulle engagera sig i att förverkliga en svenskspråkig aspekt i den offentliga kulturpolitiken.


Vem bestämmer om innehållet?

Principen om ”en armlängds avstånd” som tillämpas i offentlig kulturpolitik – där politisk styrning av innehållet undviks genom att kulturfältet utser oberoende sakkunniga, som fattar besluten om stödens fördelning – används även av fonder i varierande grad. I fonderna är det ofta sakkunniga, enskilda eller grupper, som bedömer ansökningarna. Men det är ändå fondernas styrelser som i sista hand bestämmer vad som görs med pengarna.

– Om man helt förlitar sig på privat finansiering ger man bort makten över kulturproduktionen till privata institutioner, där centrala beslut fattas i små grupper som kan vara väldigt konservativa. Till exempel har Föreningen Konstsamfundet bara tolv medlemmar som får sitta kvar tills de fyller 70. Och ingen kan kräva att de ska redogöra för sina beslut, säger Hirvi-Ijäs.


Vilken är konstsynen?

Historiskt sett har finansieringen av kultur i alla tider baserat sig på en slags välgörenhet, det har funnits mecenater och älskarinnor, privata nätverk, hovet och kyrkan. Det historiska undantaget är de nordiska välfärdsstaterna med en uttalat demokratisk kultursyn.

– Jag är född och uppfostrad i Sverige under Olof Palmes tid, där en demokratisk syn på kulturutövning och -konsumtion var en självklarhet. Men om man bortser från den epoken har kultur alltid utövats av dem som har råd med det, eller de som kan få allmosor eller mecenaters välvilja, säger Hirvi-Ijäs.
I Sveriges första kulturpolitiska mål från 1974 var avsikten uttryckligen att motverka kommersialismens negativa verkningar. Idag går det helt andra tongångar i politiken då kulturen lovordas som kärnan i de kreativa industrierna, som med datorspelproduktionen i spetsen förväntas ta över som Finlands nya exportindustri. Och den konstsynen möter motstånd bland konstnärerna själva.

– Jag har undervisat om konstnärsmyten på Bildkonstakademin, och bland de yngre studerandena finns en starkt inrotad tanke att konstnären inte ska göra business. De uppfattar det som en konstnärlig rättighet att vara oberoende, berättar Hirvi-Ijäs.

Samtidigt finns det ingen tid då konstnärer skulle ha varit ekonomiskt oberoende. De framgångsrika konstnärerna är de som haft en egen förmögenhet eller de som kunnat förverkliga en egen vision utan kompromisser, samtidigt som de lyckades möta en efterfrågan.

Tove Jansson ville inte göra Mumin, men Mumin var det som det fanns efterfrågan för. Själv ville hon måla.

Och utöver visionen av kultur som språngbräda för de kreativa industrierna är Sannfinländarna det enda partiet som har en konstpolitisk strategi. Enligt deras valprogram från 2011 ska staten finansiera en kulturproduktion som stärker den nationella identiteten.

– Det är en fråga som ingen tar itu med, istället använder man Unescos väldigt breda kulturbegrepp.

Men Hirvi-Ijäs ser inte att Svenskfinlands kulturfält skulle befinna sig i någon kris.

– Det är bara bra med en självkritisk utvärdering, säger Hirvi-Ijäs.

Lasse Garoff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.