När jag för många år sedan bodde i Österbotten brukade vi ibland använda uttrycket ”Rokoan kaar som it kan änder se”.
Tolkat till mer standardiserat språk ungefär: Den är inte mycket till man som inte kan ändra sig.
För övrigt skulle jag tro att det här gäller samtliga kön.
De gånger vi använde uttrycket var troligen efter att länge ha bromsat men slutligen tvingats erkänna att vi haft fel. Då, men inte förr, kunde vi ändra oss med hedern i behåll.
Under senare tid har jag vid flera tillfällen kommit att tänka på det här gamla uttrycket.
Som bekant var det tänkt att Sverige skulle gå till nyval i mars 2015. Nu blir det inte så. Regeringen och allianspartierna gjorde i mellandagarna en överenskommelse som innebär att också minoritetsregeringar ska kunna styra landet. Egentligen inga konstigheter: i Sverige har minoritetsregeringar varit mer vanliga än ovanliga. Det nya är att vi nu har ett riksdagsparti som är redo att fälla varje regering då tillfälle ges.
När Sverigedemokraterna i början på december medverkade till att fälla regeringens budget och i ett slag gjorde landet omöjligt att styra, valde statsminister Stefan Löfven att utlysa nyval. Folket skulle få säga sitt – en gång till. Ganska snart visade det sig att folket med stor sannolikhet skulle säga samma sak som sist – en gång till. Med den enda skillnaden att Sverigedemokraterna troligen skulle gå framåt.
Kortsiktigt kan det tyckas bra att valet ställdes in: partierna sparar pengar, väljarna sparar tid.
Långsiktigt kan det däremot bli dyrt.
Under hösten ändrade alla åsikt, gång efter annan, också statsminister Löfven. Alla säger sig ha stått fast vid sin åsikt, alla säger sig ha fått igenom det de ursprungligen ville få igenom, alla ser sig som vinnare. Utom Sverigedemokraterna.
Höstens politiska krumbuktande kommer sig sist och slutligen av att de etablerade partierna i dagsläget inte är villiga att diskutera och än mindre förhandla med Sverigedemokraterna.
Detta tycker många är ett mycket märkligt beteende. Sverigedemokraterna fick nästintill tretton procent i senaste val. De är dubbelt större än Miljöpartiet som sitter i regeringen, tre gånger större än Kristdemokraterna som är ett av allianspartierna.
Många väljare, med säkerhet betydligt fler än de som röstade på SD, lär nu sitta och svära över den svenska skendemokratin där makten trixar med reglerna för att tysta folkets röst.
I detta har de formellt fel. Men det spelar mindre roll. Framöver kommer Sverigedemokraterna att lägga ner mycket pengar och mycket kraft på att underblåsa just den åsikten, och det behövs inget goebbelskt propagandamaskineri för att övertyga de redan övertygade och dessutom få med sig en drös till.
Under det senaste halvåret har man kunnat se försiktiga steg från borgerligt håll att gå Sverigedemokraterna till mötes. De tunga namnen håller tyst, men lokala politiker säger allt oftare att man måste ändra taktik och börja tala med SD. Den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn har också han varit ivrig att ta till orda under senhösten, och menar att det är helt nödvändigt att inleda samtal med Sverigedemokraterna.
Decemberöverenkommelsen är tänkt att stänga Sverigedemokraterna ute, och skall enligt plan gälla till och med valdagen 2022. Det har partiledarna tagit i hand på. Och det man har sagt, det gäller. Ända tills man ändrar sig.
Robert Åsbacka
är författare
