Det bränner till i mötet mellan läsare och text.
Mellan den hungriga blicken och bokraderna skapas en form av magi som skiljer ut det som inträffar från alla andra mänskliga aktiviteter. Orden börjar leva. Meningarna får en egen rytm, och ett tillstånd nära det rent hypnagoga uppstår.”
Det är hart när omöjligt att ringa in, kategorisera och mäta läsupplevelser – mången litteratursociolog har försökt. Det är som om ”boken, författaren, läsaren och de tryckta bokstävernas svartkonst förblir gäckande, omöjliga att fånga.” I läsandet är man fri: nya världar att utforska, möten uppstår, perspektiv förskjuts och vad som helst kan hända. Numera nås litterär framgång inte genom ett idogt nötande av skrivbordsstolen och flitigt skrivande. Förlagens roll handlar i allt större utsträckning om att konstruera och marknadsföra färgsprakande författaridentiter som säljer och inte som förr – om att producera litteratur. Författaren sätts på piedestal medan läsararen hamnar i skymundan, reducerad till konsument.
Därför är det med stor glädje jag tar del av Crister Enanders angelägna bok Om natten ringer de döda, där han med orden som verktyg för ett nära och förtroligt samtal med läsaren. I dagbokens form (från julafton 2013 till april 2014) delar han öppet och förbehållslöst med sig av sina erfarenheter och sin breda kunskap – utan att läsaren för den skull upplever sig exkluderad eller att det blir alltför privat. Han skriver om sitt eget skrivande och sitt eget läsande. Han för oss med på morgonpromenader i hemstaden Lund, berättar om möten, dagliga rutiner, sitt arbete som kritiker, vädret, kärleken, katolicismen, ungdomen. De varvas med texter – ofta rasande, kampfyllda – om det politiska och kulturella läget i Sverige. Enanders dagboksanteckningar är motståndshandlingar mot fördumning, sociala klyftor, osolidaritet, rasism. ”Det är en plåga som inte upphör att hemsöka mig. Att tvingas leva i ruinerna av folkhemmet är smärtsamt.”
Enander visar på vikten av klassisk bildning och kunskap som sträcker sig längre och djupare än den senaste informationen man fick via Googlesökningen för att förstå sig själv och andra. Befriande nog håller han inte på med något snobbigt översitteri, utan önskar samtal, argumentation. Ju mer jag läser desto mer tagen blir jag av hans förbehållslösa ärlighet och moraliska integritet! Han vänder inte kappan efter vinden eller ger efter för rådande trender eller korruption.
Givande är också att ta del av Enanders enorma beläsenhet och omfattande kunskaper i litteratur och han visar på nya sidor hos för många bortglömda, dolda, döda författarskap: Samuel Johnson, Lars Forsell (som korrekturläste hans första bok med rödpenna), Viktor Rydberg, Marianne Höök, Carl von Linné (en dryg skrytmåns får vi veta) för att nämna några. När mörkret kommer, både den konkreta natten och psykiska svärtan, får han sällskap av författare som leder honom vidare: Montaigne, Machiavelli, Dante, Woolf …
För Enander är läsandet och skrivandet tätt sammanflätande och går bokstavligen inte att skilja åt. För även om ett liv vigt åt litteraturen innebär ensamhet, är det också också frihet och med den kommer ansvaret. Enander visar på att det går att förändra samhället och sig själv genom litteraturen.
Ylva Larsdotter
Crister Enander:
Om natten ringer de döda.
Heidruns förlag 2014.
