Var Charlie Hebdos karikatyrer rasistiska? Var det en seger för yttrandefriheten att de publicerades? Kan man tycka att de kunde ha låtit bli att publiceras, men samtidigt tycka att det tidningen hade full rätt att publiceras? Det är några av frågorna som diskuterats flitigt under den gångna veckan, även på ledarplats i Ny Tid.
Låt oss börja med karikatyrerna: Var de uppsåtligt rasistiska, det vill säga var deras tecknare ute efter att förlöjliga en hel folkgrupp? Nej, det finns inget som tyder på det. Charlie Hebdo var en liberal vänstertidning som stod för mångfald och tolerans. Många av de teckningar som vid första anblick kan te sig väldigt rasistiska var i själva verket omvänd ironi – man kritiserade till exempel högerextremisters uttalanden genom att illustrera dem ironiskt. Som exempel kan man nämna bilden på islamistgruppen Boko Harams slavfruar. Bilden visade gravida muslimska kvinnor som i en kör argt ropade efter barnbidrag. Vid första anblick ter det sig brutalt att på det sättet beskriva kvinnor som blivit utsatta för kidnappning och sexuella övergrepp. Men i själva verket var bilden en illustration som skulle peka på det moraliskt ohållbara i invandringsfientliga politikers beskrivning av invandrare som bidragsparasiter.
Men frågan är: var det verkligen den kontexten Frankrikes muslimska befolkning såg, då de fick syn på Charlie Hebdos pärmbild i tidningsiosken? Eller såg de i stället ytterligare en förnedrande nidbild av en redan demoniserat och diskriminerad folkgrupp? Charlie Hebdos avsikt må ha varit att ta invandrarnas parti, men hur mycket roll spelar det om bilden i verkligheten hade motsatt effekt?
De som försvarar Charlie Hebdos plumpa stil pekar på att Frankrike har en mycket fränare karikatyrkultur än vi har i Norden. Man är van vid grova under-bältet-skämt och morbid humor. Det är sant. Men nu handlar det här inte enbart om vita fransmän uppvuxna i den katolska, rojalistiska och revolutionära traditionen. Det handlar också om personer som inte vuxit upp i Frankrike överhuvudtaget.
Att man publicerar plumpa bilder på president Françoise Hollande är en sak. Han tillhör majoritetsbefolkningen – han är de facto majoritetsbefolkningens överhuvud, och får således ärva den gamla adelns ära av att vara en ständig nagel i öga för karikatyrtecknare. Karikatyrer på Hollande är karikatyrer som kommer inifrån den egna traditionen, från de egna leden, och de slår uppåt, mot en priviligierad maktposition. Det är i dessa fall som karikatyren framför allt har en livsviktig demokratisk uppgift, och i dylika karikatyrer är nästan vad som helst tillåtet, både rättsligt, smakligt och moraliskt.
Publicerar Charlie däremot bilder som på ett sätt eller annat kan uppfattas som kränkande gentemot muslimer i Frankrike, kommer kritiken inte inifrån, utan utifrån (detta är inte nödvändigtvis ett problem). Vidare riktar den sig mot en grupp som inte nödvändigtvis är uppvuxen med den långa traditionen av fransk karikatyrhumor, och således är den vita, kristna/sekulära, franska traditionen fullständigt egal, ur en nordisk debattståndpunkt. Det är inte de vita kristna/sekulära fransmännen Muhammedbilderna riktar sig till, utan den muslimska, ofta invandrade minoriteten. Resultatet av allt detta är att karikatyren slår nedåt, vilket aldrig är bra satir.
I ett demokratiskt samhälle ska dock Charlie Hebdos tecknare ha full frihet att uttrycka sig som de vill. Yttrandefriheten ska inte kringskäras, och Ny Tid står fortsättningsvis etthundra procent bakom Charlie Hebdos rätt att publicera sina karikatyrer.
Däremot ska också kritiker kunna ha rätt kritisera och vid behov brottsanmäla Charlie Hebdos karikatyrer, utan att bli anklagade för att vara motståndare mot tryckfriheten. Rätten till att blir kränkt är även den en lagstiftad rättighet. Om den kränktheten innebär att juridiska åtgärder är naturligtvis sedan upp till en domstol att bedöma.
Men även om karikatyren i fråga inte skulle innebära ren rasism, hatprat, ärekränkning eller hets mot folkgrupp, bör ju karikatyrtecknaren och tidningens ledning också ponera över de möjliga följderna av en teckning. Karikatyrer i tidningar är inte frikopplade från etiska journalistregler eller samhälleligt ansvar. Det går inte att säga vad som helst och sedan slå en satirstämpel på det för att få carte blanche.
Får man skämta om vad som helst? Ja, det får man, enligt lagen om åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Är det klokt, konstruktivt och ändamålsenligt att vem som helst, när som helst och hur som helst skämtar om vad som helst? Knappast.
Janne Wass
