González Iñárritu rasar mot blockbusterkulturen

av Zinaida Lindén

Det kulturarbete som förr sköttes av gudar och episka sagohjältar sköts numera av tvättmedelsreklam och seriefigurer.

Jag minns inte vem av filmens karaktärer levererar denna civilisationskritiska fras, men den sammanfattar Birdmans koncept.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) känner Hollywood inifrån. Mexikanen är bosatt i Los Angeles. Hans filmer (senast Biutiful) har kännetecknats av en väldig livslust och energi, men samtidigt av en stark närvaro av döden. Kort sagt, av magisk realism.

Birdman (Or the Unexpected Virtue of Ignorance) är annorlunda. På ytan för filmen tankarna till István Szabós Being Julia. En åldrande skådespelare är i fokus. Här har vi teatervärldens villkor, en ensemble av celebriteter – som övar, jäktar, reflekterar, tjurar, grälar med varandra.

Riggan Thomson (Michael Keaton) är en seriös, men inte särskilt framgångsrik teaterregissör som var ett hushållsnamn för tjugo år sedan, i egenskap av superhjälten Birdman, en filmpajas i fågeldräkt.

Han gör en pjäs av en berättelse av Raymond Carver, regisserar den och spelar en av huvudrollerna (en allusion på auteuren González Iñárritu). Allteftersom premiärdagen närmar sig känner Riggan sig mer och mer nervös. I hans pjäs medverkar Mike Shiner (Edward Norton), en begåvad skitstövel som har ett rykte om sig att överskugga och förödmjuka sina medspelare och regissörer. Här finns också den neurotiska, sårbara Lesley (Naomi Watts) som drömt om en stor roll i många år. I samma båt sitter Laura (Andrea Riseborough) som haft en flyktig affär med Riggan. Så har vi Riggans unga dotter Sam (Emma Stone). Hon har nyss kommit ut från rehab och försöker jobba som assistent åt sin pappa. Som kronan på verket har vi en opinionsbildande teaterskribent (Lindsay Duncan) – en gam som kretsar ovanför Riggans projekt och ämnar döda det.

”Ta bort ditt leende, du skrämmer mig”, säger någon av kollegerna till Riggan. Michael Keaton är en poker face, dock inte av samma virke som Bill Murray. Bildspråket understryker att Riggan är en loser. I början ser vi honom i ett par osexiga kalsonger framför en dator. Vidare finns här en minnesvärd scen då han tvingas att promenera i kalsonger på Times Square. Han är löjlig, men samtidigt tragisk. Teater (en ”riktig” konstform) kontrasterar mot kommersiell film här.

Det är knappast någon tillfällighet att González Iñárritu anlitar Stone som spelat i Amazing Spider-Man och dess uppföljare samt Norton som spelat i Incredible Hulk.

Birdman har blivit nominerad för 9 Oscar, men det är inte sagt att den når en stor publik. Dialogen är otroligt snabb och svår att följa med. Ibland känns den nästan pretentiös. Bortsett från en kort prolog och en lika kort epilog verkar filmen ha gjorts i en enda tagning, en approach som förstärker det teatraliska och tyvärr distraherar från själva berättelsen.

Filmen bjuder på ett superbt skådespeleri och en hel del comic reliefs. Som när den patetiske Riggan är på en krog tillsammans med den självsäkre, sexige Mike. En hänförd dam stoppar plötsligt en kamera i handen på Mike och ber honom att knäppa av en bild av henne tillsammans med Riggan Thomson – hennes gamla idol Birdman.

Zinaida Lindén

Birdman (Or the Unexpected Virtue of Ignorance). Tragikomedi, USA, 2014,120 min. Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo. Regi: Alejandro González Iñárritu. Foto: Emmanuel Lubezki. Musik: Antonio Sanchez. I rollerna: Michael Keaton, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Emma Stone, Amy Ryan, Zach Galifianakis, Lindsay Duncan

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.