Det var i september det började. Räntan på grekiska tio års statsobligationer började stiga dramatiskt. Först över sex procent och sedan plötsligt över åtta. När räntorna var över nio procent började sorlet i finanspressen.

På våren hade europeiska beslutsfattare jublat över att Grekland åter kunde låna på finansmarknaden. Visserligen var landets obligationer fortfarande skattade som skräplån, alltså med en kreditvärdering som rådde investerare att hålla sig på ett tryggt avstånd, men landet kunde trots det sälja tioårslån för några miljarder euro till en ränta som låg knappt över fem procent. Grekland hade återvänt till marknaden, som det heter.

Hur hamnade Grekland åter ut i kylan? I euroområdet är det Finland (0,54%) och Tyskland (0,48)%) som i skrivande stund har lägst ränta för tioårslån. Till skillnad från Grekland har Finland och Tyskland alltså vid behov en snabb och lätt tillgång till pengar.


S
killnaden mellan en ränta på 0,5 procent och 9,0 procent är förstås dramatisk och nyckeln till den grekiska misären. Landet är bundet i en tvångströja där minsta lilla rörelse spänner åt tröjan ytterligare. Grekerna väntas stå stilla medan landets tillgångar privatiseras, arbetslösheten stiger och statsskulden växer bortom alla rimliga gränser.

När landets räntor på hösten sköt i höjderna hade till exempel Financial Times en tvåfaldig förklaring. Å ena sidan ville premiärminister Antonis Samaras, ledare för maktpartiet Ny demokrati, strukturera om det grekiska räddningspaketet så att landet istället för direkta lån skulle få garantier för nya lån från marknaden. Kort och gott ville Samaras skapa ett nytt pyramidspel utan några som helst garantier för tillväxt.

Men ännu viktigare för den nya tumulten var förstås partiet Syriza. När Syriza var nära valseger sommaren 2012 var paniken på euroområdet handgriplig. Grekland skulle lämna euron och hela valutaunionen skulle eventuellt kollapsa. Nu kräver Syriza i sitt program en nedskrivning av den grekiska statsskulden, en omförhandling av reformkraven på den grekiska ekonomin och omfattande offentliga insatser för sysselsättning och ekonomisk jämlikhet.

Syriza har i skrivande stund ett understöd på 31 procent. Ny Demokrati, som ledde Grekland in i den nuvarande misären tillsammans med socialdemokratiska Pasok, halkar efter med 27,5 procent. Eftersom det största partiet förutom sin andel av platser får ytterligare 50 platser i det grekiska parlamentet, behöver Syriza endast mellan 35 och 40 procent av rösterna för absolut majoritet. Med ett mindre stödparti räcker förstås färre röster.

Betyder det här att allt, kanske, i bästa fall, ändras den 25 januari?

Problemet är att Syrizas program endast är radikalt i en relativ bemärkelse. Partiet kan stämplas som extremvänster eftersom europeisk politik gått så fruktansvärt långt åt höger. Liksom ekonomijournalisten Paavo Teittinen påpekade i Helsingin Sanomat så rimmar de flesta av Syrizas viktigaste krav faktiskt väl med förslag som flera ekonomer i den politiska mittfåran har lagt fram för att lösa Greklands svårigheter.

Men förutom den egentliga politiska substansen i Syrizas program så vore partiets eventuella seger viktig som händelse. Sedan eurokrisen började har starka rättviserörelser uppstått och slagits ned i flera europeiska länder, inte minst i södra Europa. I Grekland byttes till exempel en otrolig vrede till apati efter 2012. BBC-journalisten Paul Mason jämförde då situationen med den sociala och mentala depressionen som svepte över Weimartyskland före Hitlers makttillträde.


E
n seger för Syriza skulle tvinga fram en förskjutning i Europas politiska landskap. Som händelse skulle partiets seger öppna en ny horisont för en ny kampcykel. Framför allt skulle en majoritet för Syriza i bästa fall tvinga den förlamande frågan om skulder och räntor till sin spets: kan ett ensamt land avvika från den nyliberala europeiska vägen utan att störtas i avgrunden av finansmarknaderna? Hur skulle det här ske praktiskt taget?

Allt hänger förstås inte på grekerna. Nästa höst går även Spanien till parlamentsval. Just nu leder det radikala vänsterpartiet Podemos opinionsmätningarna. Även i Portugal är det valår.

Fast Podemos och Syriza garanterat smitt planer för en sydeuropeisk vänsterallians, är det också andra som friar till Syriza.

Som Financial Times skrev så är partiets främsta utmaning egentligen inte ekonomisk, utan politisk. Fastän marknaderna har höjt priset för Grekiska lån så hotas varken landet eller Europa av total kollaps. Den verkliga rädslan för partiet beror kanske på att dess reformförslag faktiskt innehåller en hel del realism? Kanske skrämmer Syriza som händelse?

Kanske det är därför rykten om hemliga förhandlingar mellan Syriza och tysk politisk elit redan spridits.

I varje fall så är pressen på Syriza enorm. Om Syriza vinner valet och faktiskt lyckas driva igenom ens delar av sitt radikala reformprogram kan flera dörrar öppnas. Kanske ser vi en sydeuropeisk partivänster som tar inspiration från den  latinamerikanska bolivarianismen, som Podemos verkar göra? Kanske kan parlamentariska segrar öppna för en ny våg av utomparlamentarisk kamp, liksom dem vi vittnat förutom i Grekland även i Spanien och i viss mån Portugal?

Frågan är förstås vad som händer om partierna inte segrar.  Kan eurozonen som politiskt projekt överleva ytterligare fyra år av nedskärningar och nyliberala omstruktureringar? Vad väntar om svaret är nekande?

Mikael Brunila

är journalist

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.