Jag sitter på en buss i gryningen. Mexikansk rancheramusik skorrar ur högtalarna, kvinnor och män sitter invirade och ihopkurade i försök att hålla kylan stången. Vi lämnar San Marcos på 2 500 meters höjd drygt fem timmar väster om Guatemala City, och åker neråt mot den mexikanska gränsen. Tallar byts ut mot kaffeodlingar och bananträd – kyla mot värme.
Jag håller tummarna för att min lokala kontakt har uppfattat vad jag är ute efter. Att han känner rätt människor och kan hjälpa mig att hitta personer som är villiga att bli intervjuade.
Hela Guatemala är svårtillgängligt. Ett våldsamt förflutet har skapat misstro. Rädslan är utbredd. En måste känna rätt person som i sin tur måste känna folk i ledarposition som är respekterade bland folket i byarna, någon från det lokala byrådet eller den katolska kyrkan.
På landsbygden är det folket som utövar kontroll och i vissa fall även skipar rättvisa. Polisen, som sällan syns till när folket behöver den, är inte välkommen.
Det pågår sociala konflikter på drygt 70 platser runt om i landet. De kan relateras till gruv- och vattenkraftprojekt eller storskalig odling av exempelvis palmolja och utländska företagsintressen. Utanför turiststråken finns det alltid risk att tas för en person som är allierad med storbolagen, vilka inte ses med blida ögon av befolkningen. Jag måste försäkra mig om att jag anses tillhöra ”rätt” grupp.
För några år sedan kallades några vänner till en by för att reda ut en situation. Jag följde med. Flera tusen personer hade samlats på basketplanen och i ena änden stod en lång, vit man – en av två norrmän som hölls som gisslan. Han skulle ställas till svars inför den uppjagade folkmassan. Jag fick agera tolk.
Norrmännen var konsulter och skulle göra en förstudie inför ett planerat vattenkraftbygge. De kunde inte förstå att de orsakat sådan uppståndelse, eftersom företaget de arbetade för hade köpt mark och hade fått tillstånd av regeringen.
De hade missat att där staten utlämnar sina medborgare att leva och överleva på egen hand, där styr det organiserade byfolket – inte staten.
Först när biskopen anlände någon timma senare lät sig folket lugnas. Då hade även militärens elitstyrka anslutit och spridit sig i den djungelliknande terrängen. Norge stoppade senare investeringar för miljontals kronor i området.
Jag har också blivit utkastad från en by där smuggelgods från Mexiko passerade nätterna igenom. När byrådet, dit jag gått för att be om tillstånd att besöka familjer, insåg att jag ”bara” var journalist förstod jag av konversationen som följde att det var bäst att vända tillbaka med nästa buss.
Guatemala har en av världens högsta mordfrekvenser. Varje intervjuresa till Guatemala City med buss innebär en stor rånrisk.
Jag förbereder mig inför varje resa: en börs med växelpengar och en gammal mobiltelefon till rånarna, lite pengar i bh:n och i ena strumpan och kreditkortet i den andra, passet i trosorna, kameran i en plastkasse från marknaden och inga smycken.
Ibland stannar jag kvar vid skrivbordet för att det är skönt att slippa allt strul. Men varje gång jag ger mig ut tänker jag ändå att det är det bästa med att jobba här. Det är värt allt krångel, alla misslyckade försök till kontakter och till och med riskerna.
Att få möjlighet att skriva några av de historier som inte blir berättade annars. Att få inspireras av den upproriska kampvilja i solidaritetens anda som finns här. Och inse hur litet det faktiskt spelar roll om jag inte får napp på en skrividé när skörden har slagit fel och årsinkomsten uteblivit för dem jag just träffat.
Christin Sandberg
är frilansjournalist med fokus på Guatemala och Latinamerika
