Jag har alltid varit fascinerad av koncepten sanning och vetskap. Vad är sanning och när kan jag påstå att jag faktiskt vet någonting, och vidare, vad innebär det att veta?
Juridikens sanning finner jag speciellt intressant, kanske eftersom man inom juridiken rätt okonstlat medger att sanningen är subjektiv och att sanningen som koncept kan användas som ett verktyg för att styra processer åt olika håll.
I straffprocesser är det av rent samhälleliga intressen viktigt att försöka komma så nära de händelseförlopp som verkligen inträffat. Man siktar alltså med andra ord på någon form av reell verklighet och sanning. Därför strävar man som regel i straffprocesser till att inte begränsa bevisningen, utan tillåter domaren att ”ta in” så mycket kunskap och information som möjligt för att så småningom kunna bilda sig en bild av vad som egentligen skett och hänt. Hur domaren gör för att foga samman de fragment ur historien som utgör bevisningen till en helhetsbild av ett händelseförlopp är en annan femma – vissa domare går på intuition och känsla, andra har mer eller mindre matematiska formler som används för att via sannolikhetskalkyler fundera ut vad som är plausibelt.
I civilrättsliga ärenden är sanningen mer flytande, eftersom de samhälleliga intressena som styr inte på samma sätt som i brottmål kräver att sanningen skall överensstämma med realiteter. Inblandade parter har därmed som utgångspunkt möjlighet att disponera över sanningen och kan bestämma vilka händelseförlopp och ”hållpunkter” som presenteras för domaren. Bevistekniskt kan parterna själva välja vilken bevisning som presenteras – självklart kan inte falsk bevisning lämnas in, men det är möjligt att välja och vraka bland ledtrådarna och bara presentera det som ligger ens version av sanningen till gagn. Slutresultatet och målsättningen för bevisningen blir alltså en processuell sanning, som inte nödvändigtvis har så mycket med verkliga livet att göra.
I vissa förvaltningsärenden, exempelvis asylärenden eller barnskyddsärenden, är den juridiska sanningen en prognostisk sanning. Det gäller att via bevisning, som ju nödvändigtvis pekar på företeelser som redan inträffat, komma till en slutsats gällande möjliga framtida händelser. I asylärenden är det domarens uppgift att genom information om sökande och allmäna förhållanden komma till en slutats om sannolikheten för att den sökande vid en avvisning skulle bli föremål för förföljelse eller annan omänsklig behandling. Sanningen är alltså en prognos om framtida företeenden, som processen i sig strävar att undvika och därför helst inte bör inträffa.
Det faktum att sanningen kan behandlas som ett verktyg i sig blir uppenbar när man ser på nyheterna. I och för sig är de flesta av oss välinformerade om att media och nyheter inte far fram med objektiv sanning och att källkritik är på sin plats i alla lägen. Däremot är det svårare att veta vilken form av sanning (eller osanning) vi har att göra med när fakta presenteras. Är det en reell sanning om än subjektivt berättad? Är det en processuell sanning där fakta används som verktyg för att styra uppfattningen av verkligheten? Eller är det prognoser och önsketänkande?
Det skulle otvetydigt vara otympligt och otroligt tidsutövande, men jag undrar vilka slutresultat en välbevandrad bevisteoretiker skulle komma fram till vid en analys av de dagliga nyheterna under 2015.
Ida Sulin
med fingrarna korsade
