Den maktkritiska komedin Rådgivaren på Lilla Teatern är till hundra procent underhållande, och det är just det som är dess svaghet, skriver Fredrik Österblom.
Alec Aaltos nyskrivna Rådgivaren på Lilla Teatern är en satirisk kammarkomedi som angriper maktens män och kvinnor i dagens Finland och renässansens Italien. Maktkritiken är moralisk snarare än strukturell. Det är ledarnas personliga egenskaper som får sig, deras hyckleri och deras cynism, deras lustar och deras förakt, männens misogyni. Men pjäsen har inte en ton av anklagelse, utan snarare av klädsam självkritik, och stundvis är det mest som ett förtjust utrop: är vi inte förskräckliga! Kritik övergår fort till resignation och känslan som lämnas kvar är att ja, ja, boys will be boys. Eller snarare, bourgeoisie will be bourgeoisie.
Ett par småpratar med varandra i soffan i sin vita, avskalade lägenhet. Helena (Nina Hukkinen) försöker övertala Dennis (Antti Timonen) att förflytta sig från politiken till näringslivet, där hon själv befinner sig. De lever tillsammans i nöd och lust. Politiken står för nöd, näringslivet står för lust. Men plötsligt leder en valseger till att Dennis är rådgivare till självaste statsministern (Marika Parkkomäki) och insatserna ökar.
All fritid ägnar Dennis åt att läsa en bok om en renässanshertiges hov där det också utnämns en ny rådgivare, spelad av Peter Kanerva. Rådgivarens lojalitet slits mellan hertigen och hertiginnan, vilka sedan länge har motstridiga intressen. Ärligheten sätts på prov när en lika charmerande som lömsk kansler (Joachim Wigelius) dyker upp och i ett retoriskt kraftprov förklarar att det bara är genom att ta emot mutor som man blir en pålitlig rådgivare.
De parallella handlingarna kommunicerar med varandra med varierande medel. Ibland genom att rollfigurerna reagerar på repliker från den andra världen, ibland genom att inte märka av den andra världen trots att de tycks bli direkt tilltalade. Dennis reagerar också på boken under läsningen, och när det sägs något roligt i hovet skrattar han i takt med publiken. Det inövade och konstlade skrattet kastar en obehaglig skugga över publikens spontana skratt och man känner sig plötsligt manipulerad. Här sitter vi och låter oss förtrollas av bröd och skådespel.
Skådespelarinsatserna lämnar inget att önska och särskilt Joachim Wigelius briljerar, både som cynisk renässanskansler och cynisk utrikesminister. I den senare rollen för han tankarna till Lord Darlington, Lord Illingsworth och andra kvicka män av värld i Oscar Wildes komedier.
Aalto vet vad han skriver om. Han är pensionerad ambassadör, med många höga poster inom den offentliga och privata sfären bakom sig. Han är också en begåvad komediförfattare. Formuleringarna är utsökt avvägda, ofta med flera betydelseskikt. Varje replik slår ned vid rätt ögonblick, varje paus är kittlande. Dock känns sättet som rollfigurerna talar om sina yrkesangelägenheter ibland ganska aningslöst, som någon som gissar sig till hur man talar i den världen. Troligtvis beror det på att Aalto för publikens skull har förenklat, men förenklat för mycket. För det är tydligt att pjäsen är av, om och för samma samhällsskikt, och när det till exempel skämtas om direktörslivets prövningar hörs det gott om igenkännande skrockanden från publiken.
Det skämtas om näringslivets urvattning av demokratiska processer, om vapenaffärer till diktaturer, om bristen på ryggrad hos dem med makt att indirekt böja och bryta mången ryggrad. Det görs snyggt och det är mycket roligt, men just detta trivialiserar också de verkliga konsekvenserna av de attityder och handlingar som man driver med. För att imitera pjäsens lek med paradoxer: Rådgivaren är till hundra procent underhållande och däri ligger dess enda svaghet.
Fredrik Österblom
Foto: Henrik Schütt
Regi & scenografi: Raila Leppäkoski. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljus. Jan-Erik Pihlström Ljud: Janne Brelih. I rollerna: Peter Kanerva, Antti Timonen, Joachim Wigelius, Martin Bahne, Marika Parkkomäki och Nina Hukkinen.
