Ett universellt drama i stormens öga

Andrej Zvjagintsevs drama Leviathan, som belönats med en Golden Globe och pris för bästa manus i Cannes, har skapat stor debatt i Ryssland för sin skildring av korruption inom det ryska samhället. Filmen visas på Kinolokakuu-festivalen i Helsingfors 12.2.

I likhet med Alexandr Sokurov hör Andrej Zvjagintsev till den internationella kritikens gunstlingar, men hans filmer är betydligt mera kända i Ryssland än Sokurovs alster.

Zvjagintsevs första långfilm Återkomsten (2003) vann två Guldlejon i Venedig. Filmmakaren är född och uppvuxen i Sibirien. I hans filmer finns starka naturskildringar, han brukar skapa ett eget universum. Vissa jämför honom med Tarkovskij. Det mest värdefulla är kanske Zvjagintsevs fina bildspråk. Samtidigt fokuserar han på familjen, på människorelationerna, på moralen. Hittills har han hunnit göra bara fyra långfilmer, men de har väckt diskussioner i Ryssland – både bland filmvetarna och åskådarna. Zvjagintsev medverkade också i den amerikanska episodfilmen New York, I Love You där flera regissörer gjorde var sin episod, men hans avsnitt ingick inte i slutversionen. 

År 2014 fick hans drama Leviathan priset för bästa manus i Cannes, men det var först efter att filmen belönats med en Golden Globe som ett pandemonium bröt ut i Ryssland – i massmedierna, på de sociala medierna. Filmen hamnade i den politiska stormens öga. I ett land som sedan 1990-talet prackat inhemska kriminalserier på sina tittare blev det plötsligt ett ramaskri kring en film om korruption och förfall. Aleksej Balabanov hade gjort mörkare skildringar av Ryssland, men hans filmer (bortsett från Brother) är till skillnad från Zvjaginstevs verk knappt kända i Väst.

Det är viktigt att skilja på Leviathan som fenomen och som film. Som fenomen för den tankarna till den tiden då sovjetmedborgarna uppfostrades till att fördöma Solzjenitsyn och Brodskij utan att ha läst deras verk samt resonera om Hollywoods nedgång utan att ha sett fler än två-tre filmer.

Zvjagintsev förtalar den ryska kyrkan och Ryssland i allmänhet, menar de hetsigaste kritikerna (bland annat en massa kulturbyråkrater). En del kritik förorsakas av det faktum att Leviathan fått statligt filmstöd i Ryssland. Zvjagintsevs tidigare filmer sponsorerades privat.

En storm i ett vattenglas kring en konstnärsröst (vad anser de om oss i utlandet?) är ingen unik rysk företeelse. År 2009 hamnade Sofi Oksanen i en debatt efter att ha medverkat i dansk tv, där hon utmålade det finska folket som depressivt och inbundet. ”Ohygieniskt”, tyckte professor Laura Kolbe som sitter med i en arbetsgrupp som jobbar med Finlands varumärke.

Om Leviathan är en ryssfientlig film, så var alla de italienska filmer som jag såg som ung i Leningrad anti-italienska. Hurdan bild av Finland kan man få efter att ha sett Aki Kaurismäkis Laitakaupungin valot?

Leviathan har fler än 15 roller, vilket är ovanligt för Zvjagintsev.  Nikolaj (Aleksej Serebrjakov som påminner om Tarkovskijs favoritskådespelare Anatolij Solonitsyn) är bilmekaniker. Tillsammans med sin andra fru (Elena Liadova) och sin unge son (Sergej Pochodajev) bor han i en by vid Barentshav. Det är hans förfäders jord, så när en skurkaktig borgmästare (en lysande Roman Madianov) vill bygga en lyxvilla där slåss han med näbbar och klor.

Med hjälp av sin forna armékompis Dmitrij (Vladimir Vdovitjenkov), en framgångsrik advokat i Moskva försöker Nikolaj processa mot borgmästaren. Snart blir det klart att det inte lyckas, dessutom har Dmitrij ett eget agenda när det gäller situationen.

Leviathan är en deprimerande värld som styrs av supande, aggressiva machomän. Filmens kvinnliga huvudperson representerar den typ som jag personligen har svårt med: en späd, gåtfull, underdånig varelse. Den lokala polisens tuffa fru är en motsats till henne. Som ryss intygar jag att alla dessa människotyper är sanningsenliga och utbredda i mitt hemland.

Samtidigt ville Zvjagintsev göra en universell historia: filmen bygger på ett verkligt fall med bilmekanikern Marvin Heemeyer i USA. I filmen används också bibliska allusioner från Jobs bok.

Inget förtal, inga elakheter när det gäller Ryssland – om ni frågar mig. Tvärtom. När fäderneslandets död som tema smidigt övergår i familjens död, när ett odjur plötsligt skymtar i viken inser jag att borgmästaren med sin direkta, oförhöljda ondska finns i var och en av oss.

Vad skulle ha hänt om Nikolaj hade vunnit i rätten? Här har vi en man som bara viftar med knytnävarna, en olycklig kvinna som inte kan slå rot någonstans, en dyr advokat som inte kan stå emot systemet. Leviathan är en film där det är omöjligt att tycka synd om någon. Bara barnen väcker sympati.

Zvjanitstevs ”hovfotograf” Michail Kritjman har åstadkommit ett fantastiskt kameraarbete. Ändå är Leviathan ganska anemisk jämfört med Återkomsten. Filmens antiklerikala patos är lite väl direkt.

Några scener etsar sig i minnet. Under en picknick roar sig karlarna med att skjuta. Som måltavla använder de några gamla porträtt av Sovjetunionens och Rysslands ledare. Här finns satiriska undertoner à la Alexandr Rogozjkin (Den ryska jaktens särdrag). Rysslands senaste ledare är inte med: ”Det finns inte tillräckligt med historisk distans”, förklarar en av karlarna. ”Låt dem hänga kvar. Deras tid kommer, så småningom.”

En annan minnesvärd scen – den enda som framkallar medmänskliga tårar hos tittaren – innefattar polisen, hans fru och Nikolajs pojke. Skådespelarinsatserna är suveräna, men på det hela taget är Leviathan inte i samma klass som Återkomsten.

Zinaida Lindén

Filmen visas i Helsingfors 12.2, vid KinoLokakuu-festivalen.

Leviathan. Drama. Ryssland, 2014. 142 min. Regi: Andrej Zvjagintsev. Manus: Andrej Zvjagintsev, Oleg Negin. Foto: Michail Kritjman. Musik: Philip Glass. I rollerna: Aleksej Serebrjakov, Jelena Liadova, Vladimir Vdovitjenkov, Roman Madianov.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *