Fullständig och härlig förvirring

En festglad man utklädd till älg, mystiska krukväxter och par som grälar behärskat avlöser varandra på scenen i Teater Viirus uppsättning av den tyska pjäsförfattaren Marius von Mayenburgs Perplex. Pjäsen är en absurd komedi som bjuder på underbart befriande, ibland snudd på vansinnig humor, tillspetsade situationer och dråpliga repliker. Samtidigt låter sig ändå allvarligare frågeställningar om människans moraliska depravation och ansvarslöshet anas under den komiskt färgade ytan.

Perplex gör nedslag i ett antal individers förvirrade livssituationer. På scenen åskådliggörs deras borttappade tillvaro, deras existentiella kriser och deras försök att uppvisa behärskade och ordnade fasader när det börjar barka utför. Eller, så skulle åtminstone ett försök till sammanfattning kunna låta, för Perplex innefattar en tämligen hög absurdhetsnivå som lämnar åskådaren, tja, något förbluffad. Och väldigt road. Det känns riktigt uppfriskande med en pjäs som inte låter alla sina bitar passa ihop, utan tvärtom strör ut frågetecken i rasande takt, som en blänkande rad kiselstenar.

Det hela börjar med att paret Eva (Nina Palmgren) och Robert (Oskar Pöysti) kommer hem från en resa. Deras vardagsrum, arrangerat efter Annina Nevantaus avskalade scenografi, utgör en klassisk fond för det lustspel som strax ska bryta ut. Det dröjer nämligen inte länge förrän det skenbart realistiska upplägget får ge vika för en tilltagande mängd absurda inslag. Ett annat par, Judith (Maria Ahlroth) och Sebastian (Viktor Idman) påstår sig plötsligt bo i lägenheten och kör ut de ursprungliga ägarna. Den fragmentariska strukturen i Perplex tar vid och publiken får vänja sig vid tanken på att ingenting är som det ser ut att vara och att ingenting heller är bestående på scenen.

Scenens vardagsrum fungerar som utgångspunkt, som en uppsamlingsplats för de absurda situationerna som avlöser varandra. I Perplex råder en flytande stämning då scenerna övergår från en berättelse till en alldeles annan. Detta sker mitt i allt och utan pauser, genom att skådespelarna skickligt byter roller, ålder, partners med mera och liksom glider in i det nya. Janne Pellinens regi har resulterat i en välfungerande helhet och ett raskt tempo upprätthålls genom hela pjäsen. Skådespelarensemblem fungerar utmärkt tillsammans och samtliga skådespelare får visa upp sina allra mest komiska sidor.

Perplex får mig att associera till Antti Hietalas pjäs Ihanat imhiset som gick på Q-teatteri i höstas. Bägge pjäserna utgår från det välbärgade medelklassvardagsrummet där samma slags egocentrering och moraliska brister blir framträdande – någonting som i sin tur avspeglar samtidens ytfixerade och nöjesfokuserade kultur. Bägge pjäserna inbegriper också en subtil aning om att det kommer att spåra ut, förr eller senare. I Perplex ställs människans egoistiska drift på sin spets mot slutet, när en utländsk städerska exploateras i hushållet. Här skaver en viss övertydlighet i texten mot pjäsens annars så lekfullt kritiska grepp.

Men Viirus uppsättning av Perplex är en lyckad helhet där absurdhet och humor korrelerar med varandra. Rollkaraktärerna på scenen går in för sina individualistiska projekt samtidigt som allt redan är tänkt, sagt och provat. Blinda för sin egen litenhet, bländade av sin egen förträfflighet, roar de publiken furstligt. Och eftersom de flesta i någon mån är barn av sin tid får det mig att undra ifall det möjligtvis är en variant av ens egna sämsta sidor som man egentligen skrattar åt i teatersalongen.

Foto: Cata Portin

Perplex. Text: Marius von Mayenburg. Övers.: Ulf Peter Hallberg. Regi: Janne Pellinen. Scenografi, kostym: Annina Nevantaus. Ljus: Lauri Lundahl. Ljud: Jani Orbinski. På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Nina Palmgren, Oskar Pöysti.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *